Vad har en ilsken liten gumma och en arg pojke gemensamt?

Den lilla spenatgumman av Martin Widmark och Emma Karinsdotter är en berättelse om sorg och längtan efter att höra till. Emilia Dziubaks ljuvliga illustrationer genomsyras av en kärlek till naturen med ett stråk av längtan.

En fängslande saga om vänskap och naturens helande kraft

Djupt inne i skogen bor en pytteliten ilsken gumma som varje år gör sitt bästa för att stoppa våren. Skogens djur och växter fruktar den arga lilla varelsen. Men en vårdag när gumman som vanligt patrullerar i skogen för att hindra knoppar från att slå ut och vintersovande djur från att vakna, sker något märkligt. En människopojke plockar upp den fräsande gumman och stoppar ner henne i sin ficka! Vad har en ilsken liten gumma och en arg pojke gemensamt? Kanske mer än de tror.

Vi passade på att ställa några frågor till Martin och Emma om samarbetet med boken.

Vilken dundertrio! Hur kom det sig att du och Martin började skriva ihop

Foto: Thron Ullberg

Emma: Martin och jag lärde känna varandra för ett gäng år sedan när jag jobbade med scenkonst och ville göra teater av LasseMaja. Han blev snabbt min mentor och vän, och var ett stort stöd för mig när jag skrev klart min debut Lisbet och Sambakungen. Vi har länge velat skriva något ihop, och nu dök rätt idé upp - vi ville ut i skogen tillsammans med Emilia!

Hur har arbetsprocessen sett ut? Vad har varit svårast respektive roligast med att skriva ihop?

Martin: Jag tycker alltid att det är roligast innan jag skriver. Då sitter jag med min planeringsbok i knät och försvinner iväg i tankarna. Nu blir det ju lite annorlunda när jag skriver med Emma. Då pratar vi oss istället fram till en miljö, en intrig och försöker att identifiera motorn i berättelsen. Motorn är liksom anledningen till berättelsen vill ut. Något vi vill diskutera med läsaren och oss själva. Tex fantasi, ensamhet, utanförskap, kärlek eller ilska.

Har ni själva känt er som en Spenatgumma någon gång?

Foto: Julia Lindemalm

Martin: Varje gång jag plockar svamp känner jag mig som en spenatgumma. När den första kantarellen lyser gul i mossan blir skogen magisk och pulsen ökar.

Emma: Jag är uppväxt i skogen, pappa kallar sig för Spenatgubbe och jag tror det där har hängt med mig. Jag har varit både glad och arg i skogen, för i skogen får alla känslor plats.