Underfundig bilderbok om att våga visa sina känslor

Följ med Roberto på en stor och känslosam dag – nämligen hans födelsedag. Vad händer när känslorna stormar på insidan? Det sista killregnet är en värmande och rolig bilderbok. Emma Karinsdotters skarpa berättelse och Bjarke Stenbæk Kristensens underbart charmiga illustrationer visar på ett lekfullt sätt att det är okej att vara ledsen – och att gråta kan vara lika befriande som att få sin egen potatis.

Det sista killregnet är perfekt för högläsning och diskussion om känslor och värdefull påminnelse om att man inte behöver vara rädd för att släppa fram sina tårar. För alla som arbetar i skolan har vi tagit fram en handledning.

Vi fick en pratstund med bilderboksskaparna.

Lilla Roberto drar en logisk slutsats kan man säga, när han tänker att vuxna aldrig är ledsna. Han har ju aldrig sett en ledsen vuxen. Berätta om upprinnelsen till den här berättelsen!

Foto: Stefan Tell

Emma: På ett sätt har jag nog alltid burit på den här berättelsen. Jag var fortfarande barn när jag började fundera på uppdelningen. Varför vissa fick gråta, och andra inte. I hos dagmamman och i klassen var alla ledsna ibland, men när vi blev äldre skulle barnen som var pojkar plötsligt hålla inne, både tårar och känslor. Ingen sa det, men alla visste. Det var väl typ hockeyn det var okej att gråta till, eller när man kollade på fotboll. Men till exempel inte om ens farfar dog, eller ens hund, eller om man blev rädd när man såg på film eller när man var på scoutläger och saknade sin mamma. Jag har aldrig kunnat släppa att det blev skillnad på tårar och tårar, fast vi alla var barn och tonåringar, och sen blev vuxna tillsammans. Vi är ju alla människor, med alla känslor det innebär, att gå igenom ett liv. Men vad händer om bara några får gråta?

Det var två saker speciellt, som fick mig att börja skriva just den här berättelsen.

För många år sen blev jag inbjuden av en poet som skulle släppa en egen ordbok, att hitta på några egna ord och läsa på hans release. "Killregn" ploppade upp i min hjärna en dag. Jag fantiserade om ett jättestort regn, som äntligen skulle ge möjlighet för alla dom som inte fått gråta, att släppa taget och ge sig hän. För mitt inre såg jag hur dom stod där, tillsammans i regnet, och grät för allt som varit svårt, eller fint eller hemskt, känslor som de tvingats hålla inne i alla år. Jag tänkte på det som en paus från världen utanför, att få gråta en stund i skydd av det stora Killregnet.

Jag gillade ordet och fantasin kring det, men fick inte riktigt ihop någon berättelse. För jag ville skriva en bilderbok som funderade på dom här sakerna, fast hur skriver jag om pojkar som inte gråter, för en åldersgrupp där många barn fortfarande får gråta?

Jag vet inte hur många manusversioner jag har skrivit. Jag har hållit på med berättelsen i typ tolv år, den har varit min ständiga Rubiks kub. Ett tag gav jag upp. Men sen fick en 2-årig pojke jag känner och älskar höra på förskolan att han skulle sluta gråta och vara en stor pojke. Och då gick jag raka vägen tillbaka till mitt manus, fast besluten om att knäcka nöten. Och så en dag stod jag i duschen, ett slags inomhusligt regn om man så vill, och det var där, i duschregnet, jag knäckte det. Om jag lämnar realismen och skriver alltihop som en saga, och första meningen är "En gång för länge sen, fast ändå inte, i en värld som liknar vår, fast ändå inte ..." då hittar jag på en ny värld med helt egna regler. Och då kan läsaren dra paralleller till vår värld, eller inte. Det är upp till läsaren. Och det var när jag fick den där förstameningen i hjärnan, som jag visste att jag kunde skriva klart boken.

Det här temat, att våga visa känslor, varför är det viktigt?

Emma: Jag tänker ofta på känslor som ett slags inre väder. Något som kommer och går. Men vissa saker stannar kvar i en, ackumuleras. Vad händer om man aldrig får visa sina känslor? Vad händer om man aldrig får gråta? Blir man glad då? Det tror i alla fall bokens Roberto till en början. Och kan ens inre väder hänga ihop med det yttre vädret? Om man försöker kontrollera sina egna känslor, kanske man också börjar kontrollera eller i alla fall påverka, både sin miljö och sitt klimat, genom att försöka tukta det och bestämma. Det ville jag skriva om. Jag tror att det till synes lilla, som händer inuti oss, är det som sen blir dom där stora grejerna i världen. Krig, kaos, klimatkatastrofer. Men också fred, kärlek, omsorg, vänskap. Jag tror väldigt många såna saker börjar när vi är barn. Det är därför det är ett sånt privilegium, att få skriva för just barn. För det är att skriva för framtiden.

Du har ju en viss blick för det absurda som man kan känna igen både i den här berättelsen men även i dina andra böcker. Hur tänker du kring det?

Emma: Jag har nog det man lite nervöst kallar för "Ett rikt inre liv". Jag har liksom aldrig tråkigt, min hjärna går igång. Det är opraktiskt i många sammanhang. Men när det kommer till skrivandet, är det ofta rätt användbart. I den här berättelsen visste jag till exempel tidigt att dom skulle ha en potatiskult. Jag hade svårt att motivera varför, det bara skulle vara så. Jag gjorde väldigt mycket research om potatisodling och att vara bonde. Ingenting av det syns i boken. Tvärtom undrar kanske den som odlar om jag ens har sett en potatis växa nån gång, eftersom potatisarna i boken växer prima fast det är torka? Det är en berättigad fråga. Jag är mitt koloniområdes topp tre sämsta potatisodlare. Men i litteraturen får man ljuga och fuska. Pappor kan förvandlas till korvar, dockor kan heta Göran Johansson, 67-åriga farmödrar kan bli kungar. Under en arbetsdag kan jag ljuga, fuska och skriva fram en helt ny världsordning. Det är toppen! Det får man ju till exempel inte göra om man är journalist eller bankman. Det är därför det är så kul att vara författare.

Hur tänkte du kring bilderna när du först läste manuset? Fick du någon omedelbar tanke gällande estetiken?

Foto: Julia Lindemalm

Bjarke: Jag tänkte direkt att jag ville dyka in i ett estetiskt maskulint universum. Det karga i kombination med det absurda fick mig att tänka på Cykeltjuven och Kaurismäkis film. Jag kanske tänkte på en tid när transformationen från pojke till man var mer påtaglig i klädstilen än idag.

Sen hade jag en ambition om att kunna uttrycka ambivalensen som jag ser som kärnan i berättelsen. Ansikten som uttryckte sorg och förställd glädje, kläder som är kostymer i flera betydelser. Rocken som mjukt pansar.

Du är ju författare själv och bilderboksskapare, och har bland annat nominerats till Slangbellan för ”Ålens nyckel”. Är det svårare att illustrera andras berättelser än sina egna?

Bjarke: På många sätt har det faktisk varit mycket enklare att illustrera Emmas berättelse än mina egna. När jag skriver mina egna böcker har jag lite för stor vetskap om allt som kunde ha varit annorlunda, och allt jag hoppas på att förmedla. Jag tycker det är roligt att hjälpa till med att förverkliga Emmas visioner, då kan glömma mitt ego för ett litet tag.

Om Emma och Bjarke

Emma Karinsdotter är uppvuxen i Ronneby i Blekinge bland uppstoppade gäddor, räddade fåglar och loppisfynd. Under stora delar av sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat i musikbranschen som projektledare, konsertarrangör och turnéledare. 2017 kom hennes hyllade barnboksdebut Lisbet och Sambakungen (med illustrationer av Hanna Gustavsson).

Bjarke Stenbæk Kristensen är illustratör och författare. Han är utbildad vid designskolan i Kolding, på Konstfack och som designer och spelutvecklare på The Game Assembly. Han är uppvuxen utanför Århus och på Grönland, och numera bosatt i Malmö.

Foto: Julia Lindemalm