Maria Hellbom: "Älgkungen är ämnet för en kandidatuppsats vid Linnéuniversitetet! Det är mäktigt ändå!"

En våldsam våg spränger isen i Vidåsasjön. Det är en varning för den som kan tolka tecknen, och nu drar covidpandemin in över världen, precis som spanska sjukan gjorde för hundra år sedan. Men dog verkligen bara en enda människa i Vidås då? Vad menar vätten Anna när hon säger att framtiden alltid är i rörelse? Och vem är pojken som går runt barfota i snön och sätter märken på dörrarna i trakten? Aldrig har Klara och Aron behövt magin – och varandra – som nu. Spänning, folktro och skimrande magi. Med Midvinterdrottningen avslutar Maria Hellbom sin hyllade och prisade trilogi om barnen och djuren i Vidås.

Hur har det varit att avsluta och knyta ihop alla trådar?

Det känns bra, och lite vemodigt. Jag har fäst mig vid karaktärerna – Klara och Aron och deras familjer, förstås, men också Siv och Emmas pizzeria – Emma, Lillemor på Ica, Wille och Agnes och Gösta, Anna … de blir lite som en familj när man håller på och skriver om dem. Jag kommer att sakna dem!

Samtidigt var det tre böcker om Klara och Älgkungen som var min plan från början, så jag är nöjd med att sätta punkt för den berättelsen. Genom alla tre böckerna gör Klara en resa och utvecklas, och jag känner att jag lämnar henne på ett bra ställe, på gränsen mellan barndom och vuxenliv.

Jag har hela tiden haft med mig att Klara ska växa genom de svårigheter som hon möter och det känner jag att hon har gjort. Vi har följt med henne när hon har hittat styrkan inom sig, och sitt sammanhang i naturen runt sig och i de människor som hon har nära: Allt det som kommer att bära henne genom livet. Hon är redo att ta nästa steg. Som Älgkungen säger till henne mot slutet: Jag vet att du har allt du behöver inom dig.

Du skickade in Älgkungen till Bonnier Carlsens manustävling. Du vann inte, men boken gavs ut och belönades sedan med Barnradions bokpris. Vad tänker du om hela den processen?

Foto: Nille Leander

Det har varit otroligt häftigt! Det här med priset är jag fortfarande så galet stolt över, det slår liksom det mesta som jag har varit med om i mitt liv. Jag har fått arbeta med superproffs på och kring förlaget, jag är helt fascinerad av all kompetens. Som författare har jag fått stöd och utrymme att utvecklas och komma framåt i skrivprocessen.

Jag har lärt mig massor om allt, stort och smått, som hänger ihop med att ett manus ska bli en färdig bok, omslag, inlagor, grafisk formgivning … Och så att få jobba med så otroliga redaktörer som jag har fått göra, de båda sista böckerna med Karin Hammarkvist – jag är så tacksam! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig allt det här när jag la manuset till Älgkungen på postlådan vid Ica Sabbatsberg den där vinterdagen för fyra år sedan.

Dina böcker har fått fina recensioner och även Pärlbäraren nominerades till Barnradions romanpris. Hur håller du press och prestationsångest ifrån dig?

Att människor läser och berörs av det jag har skrivit, det är verkligen stort, jag blir lika tagen varje gång jag får höra en reaktion. Så klart har jag blivit jätteglad för nomineringarna och för priset, att läsa allt fint som stått i recensioner och bokbloggar. Dessutom är Älgkungen ämnet för en kandidatuppsats vid Linnéuniversitetet! Det är mäktigt ändå!

Jag skriver ju vid sidan av ett heltidsjobb som också är en viktig del av mitt liv, så klart blir det press och stress ibland. Och förstås dyker det upp en massa tankar, du vet: Vad ska folk tycka, duger det här verkligen, tänk om jag gör någon besviken, nu blir det säkert pinsamt … Men att skriva är så viktigt för mig, så det finns liksom inget annat alternativ än att fortsätta. Jag får jag hitta de små utrymmena i vardagen. Och prestationsångesten får vara med, man måste inte lyssna på den. För övrigt utsätter jag mina karaktärer för det där hela tiden: Klara och Aron väljer att göra svåra, riktigt läskiga saker, de konfronterar sådant som de tycker är jobbigt, sådant som skrämmer dem. De gör det för det som verkligen betyder något för dem: Vänskap, rättvisa, kärlek. Där hittar de sin styrka.

Böckerna har fantastiska titlar – fantasieggande och egensinniga. Har du haft titlarna klara för dig från början, eller när har de kommit in i processen?

Jag har en hel del berättelser om Vidås förr och nu i mina gömmor, och i dem dyker det upp en Älgkung här och där, så det var givet att han skulle få en huvudroll. Pärlbäraren hette länge Älgkungen 2, men flodpärlmusslorna var med från början och därmed blev namnet självklart när manuset började bli klart – det latinska namnet Margaritifera betyder ju pärlbärare. Att midvinterdrottningen skulle få ge titeln till den sista boken har jag haft med mig hela tiden. Jag känner att hon är en så stark gestalt, en uråldrig kraft. I henne samlas det som jag tänker är viktigt kring kvinnokaraktärerna i berättelserna, från Naestie till farmor Mae – styrka, komplexitet, aktivitet, mod. Så klart behövde hon få vara med i en titel, och på Ludwig Sandbackas fina omslag.

Till sist – vad händer nu? Det kommer väl fler böcker?

Jag har alltid skrivprojekt på gång! Jag har ett par barn- och ungdomsboksmanus som jag kommer att jobba vidare med, ett av dem handlar om den berömde Agne Johansson, som läsare av Älgkungen-böckerna känner igen som Klaras gammelgammelfarfar. Men under hösten ramlade jag in i ett vuxenboksmanus som jag har haft liggande, det liksom kallade på mig att göra färdigt, så jag har pausat annat en stund. Det manuset har jag ingen förläggare till så det kanske ingen annan än jag någonsin kommer att läsa, men det behövde skrivas,  så jag har låtit det ta plats i skrivarlivet under några månader. Vi får se vad det blir av det i slutändan!