Starkt och ljuvligt knäppt bilderboksdrama om att ta hämnd på mammas nya kille

Det är nåt lurt med den där Victor. Han bara kommer och går ... Och mamma kvittrar hela tiden. Men jag och Lizzy vet att Victor minsann har satt sin sista potatis!  Victor är Silly är en berättelse om att vara tvungen att lära känna en ny familjemedlem. Utan sentimentalitet och med små betydelsebärande detaljer gestaltar Daniel Sjölin och Eva Lindström ett bilderboksdrama om starka, motstridiga och kanske aningen trassliga känslor av ilska, avundsjuka och genuin kärlek.

Berätta om upprinnelsen till Victor är Silly?

Foto: Stefan Tell

Daniel: Jag vill på intet sätt ta åt mig äran för den här berättelsen. Livet ledde mig till den. Jag fann mig helt enkelt plötsligt vara både hot och möjlighet när jag kärlekskrank och med dåligt pokerfejs försökte smyga in hos några lika egensinniga som integritetsfulla typer som levde i en hypersensitiv och mycket dramatisk vardagsmiljö. Men smyga var svårt, agera osynlig higgspartikel visade sig genast omöjligt med alla dessa känslospröt, detektorer, all denna bävan och dessa förhoppningar omkring – och dessutom med så många iakttagande husdjur överallt. Tack och lov har jag alltid varit en dålig förhandlare – det är nog min starkaste sida – utöver det usla pokerfejset.

Barnen agerar verkligen kraftfullt, och de är oerhört påhittiga när de försöker bli av med Victor. Man måste beundra deras agens! Eller hur?

Daniel: Ja! Särskilt som deras agens omfattar handlingar som bearbetar det komplexa och motsägelsefulla inre som människan måste bära och uthärda och leva genom, och som vuxna ofta inte är tillräckligt mogna för att hantera.

Vad tänkte du om Eva Lindströms bilder när du såg dem första gången?

Daniel: Det var mycket svårt. Jag ville så gärna kunna bidra med något. Någon form av meningsfull uppmuntran åtminstone. Men jag gapade mest. Dels för att det var otroligt skickligt och inkännande gjort, dels för att berättelsen låg mig så nära. Jag snyftade ofta när jag öppnade ett mejl och såg en ny bild. Det var så underbart. Jag är till och med tacksam idag att allt fick ta tid – normalt är jag otålig men nu ville jag att Eva aldrig skulle bli klar. Att jag alltid skulle kunna få gå i något slags förväntan. Sättet hon använder hästar, färger, fångar känslor – från den nästan hotfullt kärleksröda dörren på första sidan till den Chagall-flygande sista bilden. Nej jag har inte språket för detta. Jag är bara så propp-nöjd.

Vad tänkte du när du läste manuset?

Eva: Jag tänkte på barnen som är så förtvivlade och arga och handlingskraftiga. Och så tänkte jag på hästarna. Hur viktiga hästarna var för barnen och hur viktiga de kunde bli för mej när jag skulle börja med bilderna. Det fick inte bli för svart, hästarna skulle hjälpa till med det.

Hur har processen kring bilderna sett ut?

Foto: Nille Leander

Eva: Det var mycket vimsande hit och dit i början med bilderna. Först gjorde jag mamman och Victor ljusgröna i ansiktet och de fick långa nosar, lite som Långben fast med grön hud. Barnen fick kortare nosar och var gula i ansiktet. Det såg inte klokt ut så jag började om. Det kändes som att de gröna nosarna stal uppmärksamhet från berättelsen. Kanske hade det varit kul med de där nosarna. Eller inte. Det var så länge sen jag ritade till någon annans text, jag kände mej rätt osäker.

Vad har varit viktigt för dig att förmedla?

Eva: Hopp och förtvivlan ville jag skulle finnas i bilderna. Det finns humor i texten så det ville jag också ha med i bilderna. Kanske inte så tydlig humor men den ska gå att se för den som är på det humöret.

Hur ser arbetet ut med en bilderbok?

Eva: Det är mycket skissande innan jag hittar fram till hur jag vill ha det. Så är det alltid. När jag gör helt egna böcker kan jag skissa text och bild parallellt. Eller börja med bara texten. Börja med bilderna gör jag också. Fast allting börjar förstås med att jag tänker på något särskilt som liksom inte går att släppa. När jag gör bilder till någon annans text brukar det ta tid att komma in i berättelsen. Jag vill helst att det ska kännas som att texten är min. Det går inte helt och hållet men det går att komma en bit på den vägen.

Om Daniel Sjölin

Daniel Sjölin är författare, kritiker, redaktör och programledare. Han har gett ut flera bilderböcker på Bonnier Carlsen, bland annat Morsan är haffad, illustrerad av Klara Bartilsson, samt bilderböckerna Stormen och monstertrucken och Vulkanen och monsterbrandbilen med illustrationer av Simon Jannerland.

Om Eva Lindström

Eva Lindström är serietecknare och filmskapare, men framför allt: en av våra främsta barnboksförfattare och illustratörer. Hon är mångfaldigt prisbelönt och tilldelades 2022 Astrid Lindgren Memorial Award.