Sofia Rådström: "det är ett väldigt pussel att få orden och rimmen att gå ihop"

Sofia Rådströms småbarnsböcker om Sickan är rytmisk läsglädje med igenkänning för både stora och små. Med korta, geniala textrader på rim i kombination med coola illustrationer har hon skapat en karaktäristisk och charmig huvudperson. Nu utkommer en ny bok i serien: Ät nu, Sickan.

"Jag tror att det kommer naturligt för mig att skriva på vers för att det ligger nära musik."

Foto: Stefan Tell

Sofia Rådström är civilingenjör i medieteknik och jobbar med digital utveckling. Hon har har alltså en fot i design och kommunikation och en i teknik. Sofia har alltid skapat i någon form: skrivit låtar, tecknat serier, snickrat möbler eller formgivit webbplatser.

Här berättar Sofia om hur Sickan kom till, varför hon valde på rim och hur hon kombinerar arbetslivet som civilingenjör med barnboksförfattandet.

Varför har du valt att skriva på rim?

Påhejad av BVC och biblioteket började jag tidigt läsa för min förstfödda dotter. Jag förstod att man inte sätter en pekbok åt sidan efter bara en gång. Edda ville höra samma bok om och om igen. Jag läste mig igenom vår barnbokhylla till leda. Det blev tydligt vilka böcker som var behagliga att läsa. Böcker där orden är valda med omsorg. Särskilt skönt var det att läsa böcker skrivna på vers – de som hade flyt och rytm. De blev sällan tjatiga utan växte snarare med varje läsning.

En fördel med rimmade texter är att de är lättare att lära sig utantill. Som småbarnsförälder hade jag ofta kort om sömn, och gillade att ligga och halvslumra medan jag bläddrade mig igenom en bok som jag kunde utantill.

Jag tror att det kommer naturligt för mig att skriva på vers för att det ligger nära musik. Jag växte upp i ett hem med mycket musik, med en pappa som är jazzmusiker. Jag skrev egna låtar som barn, och spelade som ung i popband. Jag satte faktiskt en melodi till den första Sickan-boken och testade att sjunga texterna för att höra hur de flöt.

Hur fick du idén till Sickan?

Idén till Sickan fick jag under första året med min dotter Edda. Jag läste mängder av pekböcker, men saknade ofta en intressant berättelse i böckerna. Jag fick en vision om en barnbok som var enkel nog att attrahera en ett- eller tvååring men som kunde ha ett lager till för mig som förälder.

Jag såg framför mig en klassisk pekbok där barnet får titta och peka på olika saker – en myra, en hund, en buss – men så ville jag också väva in en handling. Handlingen kanske inte skulle nå fram till de minsta läsarna, men det gör ju inget. Jag hämtade idén till den första boken rakt av från erfarenhet med min dotter. När hon och jag gick en promenad ihop såg vi helt olika saker. Eller snarare, hon såg så mycket mer än jag. Hon kunde bli uppslukad av en detalj, som jag bara rusade förbi. Det fascinerade mig att en kort promenad till mataffären kunde vara ett helt äventyr för den som ännu inte sett så mycket av världen.

Sickans namn och utseende landade när jag började samarbeta med en redaktör på Bonnier Carlsen. Vi ville att Sickan skulle gå att känna igen. Samtidigt ville vi att många barn ska kunna känna igen sig i Sickan. Det är därför man inte riktigt vet vad Sickan har för kön eller etnicitet.

Hur kombinerar man arbetet som civilingenjör med arbetet som barnboksförfattare?

De senaste fem åren har jag jobbat med design och utveckling av digitala verktyg för sjukvården. Det tycker jag är otroligt roligt och meningsfullt. Jag har haft turen att ha arbetsgivare som förstår att man kan ha passion för flera saker, och som gett mig tjänstledighet när det är dags att skriva eller illustrera en bok.

En Sickanbok består inte av så många ord, men det är ett väldigt pussel att få orden och rimmen att gå ihop. Det pusslet kan jag tex ägna mig åt när jag sitter på cykeln. När det väl är dags att teckna behöver jag låsa in mig i ett par veckor och rita fokuserat.

I praktiken har jag avsatt en semestervecka per sommar och två tjänstlediga veckor per höst för att skriva en bok per år

Varifrån får du din inspiration?

Jag har fått inspiration till mina böcker från vardagen med mina barn. Nu har jag precis fått ett tredje barn, Lova, och hoppas att hon på sikt ska ge mig nya uppslag. Eftersom de två andra barnen är fem och sju år har jag börjat glömma bort en del av hur det var att umgås med en 0–3-åring.

När det kommer till konst och kultur blir jag ofta inspirerad av sådant som inte är så polerat. Jag gillar pop från små svenska indieband, eller collagen som Gunilla Bergström gjort i Alfonsböckerna. Det uppmuntrar mig att tänka att skapande inte behöver handla om att ha den bästa hantverksskickligheten så länge det förmedlar en intressant känsla eller story.

Två väldigt olika barnboksförfattare som inspirerar mig är Lennart Hellsing, med sina rim, och Stina Wirsén, med sin förmåga att fånga känslor. Det finns otroligt många duktiga illustratörer, och jag kan verkligen inspireras av andras manér. En samtida illustratör som jag tycker gör fantastiska bilder är Emma Adbåge. Men nu har ju Sickanböckerna ett bildmanér som jag försöker bibehålla, och då hjälper det inte så mycket att snegla på andra.

Vilka var dina favoritböcker som barn?

Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om böcker tecknade av Eva Eriksson. Jag tänker till exempel på Max, Vilda Bebin, lillasyster Kanin och Älskade lilla gris. Älskade gris fick en särskild betydelse i vår familj oss eftersom vi skaffade en minigris som växte sig väldigt stor och som vi till slut fick göra oss av med.

Vi läste också mycket av Sven Nordqvist. Jag minns med värme böckerna om Nasse, som undrar vad man ska ha en stol till, och inte kan förstå varför det är lätt att köra en skottkärra åt ena hållet (nedför backen) men inte åt andra (uppför)