Manne Lindwall: "Mina dagar är verkligen som en påse blandade karameller!"

På SVT har tävlingsprogrammet Labyrint visats sedan 2012 och blivit en succé bland tittarna. Daidalosas hämnd är den gastkramande fristående andra delen i bokserien Labyrint. Här ryms syskonbråk, lavafontäner, robotar och massor av slajm.

Författare är producenten Manne Lindwall och illustratör är Pelle Magnestam – scenografen som skapat den spännande Labyrintvärlden och dess robotar. Det som började som ett renodlat gameshowformat har under Manne Lindwalls ledning utvecklats så att Labyrintvärlden nu även innehåller pysselprogram, musikvideor, faktaprogram och fristående dramaserier.

Daidalosas hämnd utkommer den 10 april. Vi fick en pratstund med Manne.

Hej Manne Lindwall! Du är regissör, producent, manusförfattare och konceptutvecklare – berätta, hur ser en typisk dag ut dig?

Åh, mina dagar är verkligen som en påse blandade karameller! Det beror helt på vilket projekt jag är mitt uppe i och vilken fas det befinner sig i. Jag jobbar på SVT Barn och skapar program för barn, oftast för dem mellan 7 och 12 år. En dag kan jag sitta och skriva manus, medan jag nästa dag kanske provfilmar barn som söker roller. Och så kan jag vara ute på inspelning dagen därpå. När allt är filmat och klart, hamnar jag i klipprummet där jag sätter ihop programmen. Men allt detta händer förstås inte på en och samma dag!

Vad är det svåraste med att "översätta" en visuell handling till en i bokformat, vad behöver du tänka på och arbeta med specifikt?

Foto: Stefan Tell

När jag skriver för TV, kan jag liksom improvisera lite. Skådespelarna kommer med sina idéer och tankar, och när vi hittar en inspelningsplats, anpassar vi oss efter den. Manuset skrivs om hela tiden i samarbete med andra. Till och med i klipprummet ändrar vi ordningen och tar bort det som inte behövs. Men när jag skriver en bok, måste jag kunna beskriva allt i detalj utan att ha varit på platsen och utan skådespelarnas tankar och idéer. Allt måste komma från min egen fantasi och bestämmas när jag skriver orden på papperet. Det är den stora skillnaden.

Labyrintvärlden osar steampunk, vad är dina främsta inspirationskällor inom den genren, och i övrigt, vad läser och tittar du på?

När vi började med Labyrint var steampunk inte lika stort som det är idag. Men det finns några filmare, författare och serietecknare som inspirerade mig från början. Till exempel de franska filmarna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, som har gjort den fantastiska filmen De förlorade barnens stad. Moebius, en fransk serietecknare, har också varit stilbildande och inspirerat många filmskapare och författare. Han har bland annat gjort designen till filmen Blade Runner.

Som barn, vad var dina favoritämnen? Och vad inspirerade dig att börja med film så tidigt som i 18-årsåldern?

Till en början ville jag bli serietecknare, men jag var lite för rastlös för det. Det tog för lång tid att teckna alla serierutor. I högstadiet upptäckte jag stillbildsfotografering, vilket gick mycket snabbare. Sedan började bilderna röra sig i mitt huvud, och jag började filma med enkla videokameror. När jag var arton år gammal flyttade jag från Falun, där jag vuxit upp, till Stockholm för att börja jobba med film och TV. Sedan dess har jag fortsatt med det, och det är nu mer än trettio år sedan.

Om Daidalos hämnd

Teo, Alex och Kim märker att något är fel i deras stad. Skulpturer förstörs och båtpropellrar stjäls, och en okänd robot tycks ligga bakom alltsammans. Så dyker deras Labyrintvän Flip plötsligt upp med ett meddelande: Labyrintvärlden djupt nere i havet är hotad och Flip behöver barnens hjälp. Men hur ska de ens ta sig dit när Flips ubåt är stulen av roboten och den magiska marulken – som de använde vid sitt förra äventyr – är försvunnen?