Hemma i mitt hus: fyra årstider med Lou

Gabi Frödén är illustratör, designer och aktuell med Hemma i mitt hus, en färgsprakande kapitelbilderbok där vi får följa huvudpersonen Lou under ett år. Lou bor med alla sina brokiga grannar i ett hyreshus som är som ett gigantiskt träd.

Hemma i mitt hus är mysig vardagsläsning om livet i ett hyreshus tillsammans med Lou och hennes pappa och alla deras grannar i olika åldrar och med skilda livsöden. Om överraskningskalas, ensamma sommarlov, nya vänner, små mysterier och om döden. Men också om nyfödda bebisar och om att upptäcka att man hör ihop med allt som var förr och allt som kommer sedan ...

Gabi Frödén är bosatt i Glasgow. Hon arbetar som illustratör och författare och är även en del av bandet Fires of May.

Frågestund med Gabi

Hur skulle du beskriva Hemma i mitt hus?

Jag skulle beskriva den som ett rikt illustrerat år ur ett barns perspektiv, där verkligheten är att höghuset man bor i faktiskt är ett träd och där man passar in perfekt för att man ser sig själv som en del av någonting större. Ålder är inte viktigt mellan vänner och fast man själv låtsas att man är fågel kan man ändå leka med någon som låtsas vara en ekorre.

Hur fick du idén till boken?

Foto: Phil Wilkinson

Den kom väldigt naturligt. Jag satt och ritade träd sådär som jag brukar, och så funderade jag på hur det skulle vara att bo i ett träd. Så jag ritade in en hel bunt grannar i trädet och insåg att mycket av det jag ritade kanske är något av en önskedröm för många. Tryggheten att känna människor man bor nära och att dela livet med dem. Kunna be om hjälp och själv hjälpa till. It takes a village to raise a child, säger man här i Storbritannien. Jag tror att barn behöver ett sammanhang, andra vuxna, andra typer av familjer, andra barn, att lära sig saker av. Som svensk kommer det sig inte alltid naturligt, många av oss är ju enstöringar och oroar oss ofta över vad andra tycker om våra hem, och våra liv. Men jag inspireras av att hela världen inte ser så ut. Och det ger mig dessutom hopp för mina egna barn. Och det hoppet ritade jag in i ett träd.

Boken handlar om både glada och ledsamma saker, och man får uppleva allt från spralliga överraskningskalas till att en granne dör. Hur skapar man rätt balans mellan glatt och sorgligt?

Det har man en fin redaktör till! Och utöver det så tror jag det hjälper att ha egna små barn. Man ser hur fort det går mellan känslorna. En del saker hänger självklart kvar längre, medan andra saker försvinner så fort man slutat gråta. I en sådan här bok där det finns plats att både diskutera och illustrera känslor och upplevelser måste man ju också se till att det är spännande och roligt. Barn vill ju för det mesta ha roligt. Det är ju ofta vi vuxna som har svårt att uttrycka vad vi verkligen känner. Hos barn, i alla fall mina, är ofta känslorna väldigt fysiska. Man får ont i magen eller gråter när man är spänd eller ledsen, men hoppar upp och ner när man är glad. Därför tror jag att man inte behöver göra det så komplicerat. Man kan låta saker vara sorgliga och roliga, och sedan går man vidare till nästa upplevelse.

Hemma i mitt hus är ett mellanting mellan bilderbok och kapitelbok. Hur tänker du kring det?

Det började som en vanlig bilderbok, men i diskussion med förläggaren Eva Dahlin så bestämde vi att idén var så pass trevlig att den skulle kunna utvecklas och bli större. Och det är jag så tacksam för, för jag har haft så enormt roligt när jag skrivit och illustrerat.

Jag hade självklart kunna skriva en vanlig kapitelbok och gjort en del små illustrationer här och där, men jag kunde inte låta bli att rita. Och samtidigt som man ritar öppnar sig den fiktiva världen mer och mer, och man inser att den är oändlig. Så man ritar ännu mer. Och det gör inget alls, för jag älskar att rita.

Vem kommer att gilla Hemma i mitt hus?

Förhoppningsvis alla! Jag tror att det finns något för alla. Många bilddetaljer för den allra minsta, lagom mycket spänning för nästa grupp och förhoppningsvis bild och palett som talar till vuxna som läser för sina barn. Jag har slitit med varje ord så jag hoppas att det flyter fint och är lätt att läsa utan att vara förenklat. Det finns så många karaktärer i olika ålder och sammanhang att jag tror det finns något för de flesta att tycka om. Kanske känner man igen sig i Lou, huvudpersonen, eller någon av hennes kompisar i huset. Eller så är man mer som unga killen Henrik, eller som träningsgalna Gunilla eller långsamma, vänliga Georg som bor högst upp i huset med sina katter. Jag rekommenderar att man läser och funderar på vem man själv känner igen sig i. Och vad man tycker om det liv de delar tillsammans.