En krönika av Rihab Garci: Framtidstro i förorten är allas ansvar

Under mina tio år som lärare i Stockholms förorter har jag haft samma mål varje morgon när jag klivit in i klassrummet – att skapa framtidstro hos mina elever. I förorten kämpar vi inte bara med elevernas engagemang i studierna, utan även med deras känsla av hopplöshet inför framtiden. ”Vi kommer ändå bara bli becknare” är en mening några av mina elever har sagt till mig, som om deras framtid redan är förutbestämd att misslyckas. En mening som också blev titeln på min bok som speglar dessa ungdomar och deras lärares kamp för dem. Som en symbol för oss lärare att inte ge upp, och som en påminnelse till alla unga att det aldrig är för sent att vända sitt liv och hoppas på en bättre framtid.

Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hugger till i hjärtat varje gång jag hör den meningen. Samtidigt växer frustrationen över hur lite stöd vi lärare får för att förändra våra elevers syn på framtiden. Vi lärare undervisar inte bara. Ofta fungerar vi också som mentorer, psykologer, detektiver och ibland till och med föräldrafigurer. Våra elever kämpar inte bara med skolarbetet utan även med familjeproblem, ekonomiska bekymmer och ett samhälle som inte lyssnar på deras berättelser. Våra skolor är överbelastade och underfinansierade, medan skolorna i välbärgade områden flödar av resurser. Politikerna verkar ha gett upp om dessa elever – och om oss lärare som undervisar dem. De satsar helt enkelt inte på skolor och utbildning i förorterna. Är det då konstigt att våra elever känner hopplöshet?

Vi lärare ser potential i varje elev, även om de ännu inte vågar tro på sig själva. Med rätt stöd och uppmuntran kan elever, som alla trodde skulle misslyckas, blomma ut – och vi är många som har sett det hända. Men vår vilja och vårt engagemang räcker inte. Vi behöver resurser, fler lärare, fler kuratorer och framför allt långsiktiga politiska satsningar. Hur länge ska politikerna fortsätta ignorera, i stället för att agera?

Varje elev som ser sin framtid som hopplös är ett resultat av ett skolsystem som har svikit dem. När jag går hem för dagen är jag ofta trött, men inte på mina elever utan på ett samhälle som vägrar satsa på de unga som behöver det allra mest. För varje elev som riskerar att gå en mörk väg behövs vuxna med makt som tar ansvar. Vi lärare kan vara skillnaden mellan hopplöshet och framtidstro, men vi behöver samhällets stöd för att lyckas. Vi får aldrig ge upp.

Det är dags att vakna. Vi behöver inte fler barn som becknar – vi behöver fler vuxna som agerar.

Rihab Garci till Modern barndom nr.4