Elin Ruuth och Johanna Magoria: "Vi började med att ringa in saker vi gillar"

På Neo Anderssons gata finns ett övergivet hus som inte liknar något annat. Ett riktigt kråkslott. En dag händer det som Neo drömt om, när jämnårige Poppel flyttar in i huset med sin familj. Och med familjen kommer tjänstefolket. Och en tam krokodil. Och inbjudan till en oförglömlig tesalong. Alla familjer är olika. Allra mest familjen Amarant.

Familjen Amarant flyttar in är en magisk berättelse om vänskap över alla gränser. Om avund, längtan, förändring och hänförelse.  Elin Ruuth och Johanna Magoria har tidigare gett ut bilderboken Tidernas djur på Modernista. Nu har de samarbetat på nytt. Vi har pratat med dem om resultatet – fantastiska Familjen Amarant flyttar in.

Ladda ner ett bildspel

Hur såg skrivprocessen ut?

Elin: Vi började med att ringa in saker vi gillar, som släktträd, herbarier, överstrukna ansikten på fotografier och ekorrar i viktorianska klänningar. Något bortglömt och drömlikt och gärna lite roligt också. Och blandformer av människor och djur! Redan för fem år sen såg jag ett porträtt som Johanna har gjort av en allvarlig man med kostym och hjorthorn, ”The Dear Hunter”, han gjorde starkt intryck på mig.

En dag klev familjen Amarant och tjänstefolket in i mitt huvud och vid sidan om dem stod Neo och ville höra till. Jag skrev första utkastet av första boken under en vecka när min då åttaåriga dotter var sjuk och hemma från skolan. Hon berättade ofta om hur hennes vänner hade det hemma, vad deras familjer åt till middag och hur det såg ut i deras rum. Det fängslade oss båda, till exempel att vissa har texmextallrikar med flera små fack när de äter tacos.

Det känns som att läsaren får blicka in i en svunnen tid, där bildning, elegans och allmän hövlighet är viktiga delar.  Varifrån kommer inspirationen till Familjen Amarants värld?

Elin: Jag blir hemskt lycklig av tv-serien Downton Abbey och Evelyn Waughs roman En förlorad värld, filmen The Royal Tenenbaums och allt om Familjen Addams, särskilt Chas Addams ursprungsteckningar. Alla de verken har varit viktiga inspirationskällor, men det som tände gnistan till Amarantserien var nog ändå en av öppningsraderna i Astrid Lindgrens och Ingrid Vang Nymans Känner du Pippi Långstrump?, den när Annika tittar på Villa Villekulla och utbrister: ”Någon borde bo där. Någon som hade barn.” (Och just det, det är ingen slump att Neo Andersson delar namn med huvudpersonen i Matrix.)

Johanna: Förra sekelskiftets estetik har absolut varit en inspiration men också något skevt och magiskt. Mötet mellan det arkiverade, förgångna och nutiden sätter både Neo och Poppels olika världar i perspektiv. Skavet där i mellan ville jag gärna försöka lyfta fram i bilderna. Under den polerade ytan samlar sig dammet och kläderna kanske inte är så hela och rena vid en närmare titt? Familjen tillhör också något av en annan värld i ett hus som saknar logiska vinklar och vrår. Under arbetets gång kom vi på uttrycket amarantisk som en gemensam referens, det har vi använt rätt flitigt.

Hur ser ert samarbete ut? Är det framför allt texten eller även bilderna som drivit berättelsen framåt?

Elin: Jag ser världen och villan där Amaranterna rör sig som en fusion av våra skaparhjärnor. Intrigen och karaktärerna uppstod som renodlad text, men blev hela först när Johanna tecknade ljus, skuggor och ansikten på alltihop.

Boken handlar om vänskap över alla gränser – mellan den moderna pojken Neo och Amarantpojken Poppel. Vad binder dem samman?

Elin: Jag tror att de har varit ganska ensamma båda två, och att de på varsitt håll har burit på en känsla av att livet skulle kunna vara något mer, något annat än vardagen de har fötts in i. Från början är det nog framför allt deras olikheter som intresserar dem, men allteftersom tiden går inser de att likheterna är fler. Vissa har helt enkelt en ryslig tur med sina grannar.

Det är första boken i en tänkt trilogi. Vad kan läsaren förvänta sig av serien?

Elin och Johanna: Det blir en spännande fortsättning på Neos och Poppels vänskap som inleds med ett sommarlov i Amaranternas stora hus på landet. Det blir en hel del hästar med vindyrande manar… Sen kommer en höst med stora förändringar, när Neo och Poppel börjar trean.

Berätta kort om er själva, vilka är ni?

Foto: Stefan Tell

Elin: Jag är född och uppvuxen i Luleå, men bosatt i Sala sedan 2016. Skriver böcker och pjäser för olika åldrar och går på loppis minst tre gånger i veckan.

Foto: Nille Leander

Johanna: Jag är uppvuxen i skogarna utanför Malmköping men är efter en hel del kringflyttande bosatt i Malmö. Gillar att drömma mig bort helst med en penna i handen och någon podd i öronen.