Detta är mitt liv – världen skildrad ur en autistisk flickas perspektiv

Rose Lagercrantz är kanske mest känd för sina böcker om Dunne som vunnit flera internationella priser och översatts till över tjugo språk. Böckerna har uppmärksammats för sin förmåga att fånga barnperspektivet, att skildra världen just så som Dunne ser den.

Nu är hon, tillsammans med Anneli Furmark, aktuell med Detta är mitt liv, berättad ur 14-åriga, autistiska Sophias perspektiv.

Här berättar Rose och Anneli om arbetet med boken

Rose, berätta om Detta är mitt liv!

Sophia bestämmer sig i ett djärvt ögonblick på kollo för att hålla ett tal vid tårtan på sin fjortonårsdag och berätta om sin autism för de andra för att de ska förstå henne bättre. Men hur ska de någonsin kunna förstå? På något vis lyckas hon till slut att få deras oväntade uppmärksamhet.

Hur har du gått tillväga för att sätta dig in i en autistisk 14-årings värld?

Jag känner Sophia och hennes mamma och boken bygger på många samtal med dem. Korta samtal med Sophia, långa med mamman.

Vad har du lärt dig om autism som du inte visste innan arbetet med boken?

Jag visste nästan ingenting. Jag hade ingen aning om hur lång väg vissa barn med autism måste gå för att komma till sådant som är självklart för de flesta andra, till exempel att kunna prata. Det tog fem år för Sophia tills hon förstod att hon hade ett språk. Men när hon väl förstod det, använde hon ofta språket friskare och mer oväntat än andra. Sedan hade jag inte förstått till fullo hur ensamma barn med autism ibland kan känna sig.

Anneli, du är en av våra främsta serieberättare. Vad är det som tilltalar med just serieformatet?

Jag tycker serieformatet ger så stort utrymme att berätta med både bild och text, om det som händer i mellanrummen. Det finns något omedelbart med seriespråket, som sen vidgar sig och djupnar när man läser om. Serier och bilderböcker läser man om många gånger, jag gör det i allafall.

Vad var det du fastnade för i Roses text?

Jag tyckte genast om huvudpersonen Sophia. Hon är så full av liv. Full av frustration, frågor och ilska, men också sån livsglädje. Jag såg henne framför mig nästan direkt. Mammans reflekterande kände jag också mycket för. Det är en bok om en flicka och en mamma!

Hur såg arbetsprocessen ut med den här boken?

Jag började med att försöka få grepp om Sophias rörelser och uttryck, hennes kroppsspråk. Jag skissade mycket, och ett par av de allra första skisserna är faktiskt med i den färdiga boken. Sen fastnade jag för en färgskala, det försommargröna och Sophias älsklingsfärg rosa, och svart till det. Scenerna valde jag nog ganska intuitivt. Men rörelse är viktigt för mig, hur jag ska uttrycka känslor i rörelserna, och i blickarna. Jag har använt akvarell och markers, torra färgpennor, tusch och penselpennor. Och lite collage ibland.

Västerbotten-Kuriren om Detta är mitt liv:

”… sällan har man sett en mer lyckad fusion av konstnärskap än i detta samarbete. Rose Lagercrantz, som här nyttjar sin orubbliga lojalitet med barnets perspektiv och livsvillkor till ett empatiskt och nyanserat porträtt av fjortonåriga Sophias utmaningar och inre världar. Och så Anneli Furmark, som kort efter förra årets strålande samarbete med författaren Monika Steinholm, i "Närmare kommer vi inte", än en gång visar att hennes konstnärskap inte bara är starkt i de egna böckerna, utan också förhöjer andras texter.”

”Att boken lanseras i samband med Internationella autismdagen den 2 april har förstås sina poänger - och tveklöst kan denna bok vara till stöd och tröst för den som kämpar med att förstå sig själv eller en närstående med denna diagnos. Men jag önskar ändå innerligt att denna bok inte sorteras in som brukslitteratur utan läses som det litterära och konstnärliga verk den är, angelägen för varje läsare, gammal som ung, med nyfikenhet på människans fascinerande vida spektra.”