Cecilia Heikkilä: "Som liten drogs jag till böcker som var lite mystiska och skrämmande"

Hur olika får två kompisar vara? Magi och gotisk stämning i varm berättelse om komplicerad vänskap. Cecilia Heikkilä tar oss med till ett vindsvept hedlandskap. Räven och mullvaden är också en mörk och lite läskig historia.

På vilket sätt väcktes tanken att skriva just den här berättelsen?

Foto: Emil Malmborg

Idén till Räven och Mullvaden – en spökhistoria kom för flera år sen när jag snöade in på spökhistorier och folksagor. Jag läste både äldre och mer samtida verk, och spelade några tv-spel på temat av bara farten.

Gemensamt för många av berättelserna var att de ofta handlade om hur mycket man behöver varandra, och hur svårt det kan vara. Jag tänkte att det kunde passa för en yngre målgrupp också, fast bara på ett lite annat sätt. Men jag visste inte riktigt hur.

Jag började rita några bildrutor för att se var det hela skulle ta vägen. Då var det en historia om en räv och en pingvin som bodde vid ett isberg och fick slut på mat, så det är en del som ändrats sen dess. Men temat om två vänner som får något outtalat mellan sig är kvar. Och vad det leder till så småningom.

Som liten drogs jag till böcker som var lite mystiska och skrämmande. Det fick gärna bli farligt, iallafall om det ordnade sig till slut. Men jag kanske hade blivit rädd av Räven och mullvaden och gömt den längst bak i bokhyllan för att slippa se den, vem vet!

Tankarna går till det brittiska hedlandskapet när man tittar på de vindpinade miljöerna i boken. Vad har du för relation till det?

Jag älskar den bitiga och murriga naturen i England på hösten, att resa till och läsa om. Det finns något vilt och indragande över den. Det är enkelt att förstå varför så många spökhistorier kommer därifrån. Och bildligt är det så lyxigt att jobba med. Stämningen kommer nästan gratis.

Det finns en särskild, närmast gotisk stämning i boken. Varifrån har du hämtat inspirationen?

Inspirationen kommer från andra böcker och filmer på temat. Gällande verk för yngre läsare tycker jag väldigt mycket om Neil Gaiman’s Coraline och tidiga Tim Burton-berättelser. De har en perfekt blandning mellan spökeri, värme och humor. Och såklart gamla folksagor och legender på samma tema. Ju otäckare desto bättre!

Har du funderat över hur rysligt man kan skriva för barn, hur vet man liksom var gränsen går?

Jag tänkte mycket på det, för jag vill inte att rysligheterna ska komma i vägen för själva berättelsen. “Det är för otäckt” tyckte min mamma när hon läste. “Det får vara läskigare” sa redaktören.

Jag hoppas att jag hamnat någonstans i mitten till slut.

Vad hoppas du att läsaren ska känna och uppleva?

Jag drömmer om att Räven och Mullvaden ska kännas som när man var liten och berättade en spökhistoria sent på kvällen i skenet av en ficklampa fast man egentligen skulle sova. Att det ska kännas mysigt och rysligt.

Du är både författare och illustratör till boken. Hur har processen sett ut?

Att styra över både ord och bild är underbart och jobbigt på samma gång! På en sekund kan man göra snubbelben på sig själv om man ändrar något i texten som påverkar alla bilder och tvärt om.

Eftersom historien började som några serierutor har den förändrats efter vägen. Nya idéer och tankar har anslutit sig och bilder och text har nästan kommit samtidigt. Det behövdes för att hitta rätt ton.

Och äntligen skrev jag en bok som innehöll något som kanske är ett monster. Det har jag aldrig fått rita förut, och det var så himla roligt!