Berättelser som tar med läsaren på en riktig berg- och dalbana

Vilken tur att författaren Emma Karinsdotter och illustratören och konstnären Marcus-Gunnar Pettersson hittade varandra på en förlagsmiddag! Det sprakar av fantasi och härlig galenskap då de tänjer på gränserna för vad en bok får innehålla och visar hur text och bild kan leka tillsammans. Ovetenskapliga studier – nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt är en samling roliga, brutala, överraskande och tankeutmanande berättelser som tar med läsaren på en riktig berg- och dalbana.

Nio berättelser

Har du någon gång sett eller hört något mystiskt du inte kan förklara? Ett element som kurrar hungrigt? Eller att pannkaksbiten du just ska äta, öppnar gapet för att äta DIG? Kanske har du sett porslinsfågeln i hyllan plötsligt lyfta och flyga iväg.

Inbillning! säger dom vuxna. Men är det verkligen det? Här är nio berättelser, nio BEVIS för saker som förmodligen aldrig har hänt. Fast man kan ju inte veta helt säkert.

Här berättar Emma och Marcus-Gunnar om skrivprocessen och om deras första möte.

Emma

Gemensamt för de här novellerna är att de liksom börjar i någon ganska vardaglig situation, för att sedan ta skruv och dra iväg åt alla möjliga, halvt galna håll.

Hur har din skrivprocess sett ut egentligen?

Jag ville börja i vardagliga situationer där många barn känner igen sig, att äta middag med familjen, att fylla år och få nåt fint man vill visa för sin bästa vän, att ha ett pushigt storasyskon som pressar en att göra nåt man inte vill, att känna sig ensam. Men sen händer något skruvat i alla situationerna, något som förmodligen aldrig har hänt (fast man kan ju inte veta helt säkert).

Skrivprocessen har varit lång, den första novellen (Korvarna) skrev jag för över tio år sen, den senaste (Livets efterrätt) skrev jag i höstas. Som författare skriver vi ju ofta berättelser, men den största delen av arbetstiden, skriver vi om våra berättelser, igen och igen. För att göra det roliga roligare, det läskiga läskigare, och det sorgligare sorgligare.

Jag har filat länge på dom här berättelserna, från början var både Tusen stjärnors ö och Lisbet och Sambakungen egna noveller i den här samlingen, men dom novellerna blev bara längre och längre, tills dom blev helt egna böcker (Tusen stjärnors ö) eller en hel serie böcker (Lisbet och Sambakungen). Så det kanske också förklarar varför det tog så långt tid att skriva samlingen, att jag gång på gång upptäckte världar som behövde bli egna romaner först.

Jag skickade in samlingen till förlaget första gången 2014 men då blev den refuserad, helt enkelt för att den var lite för konstig, och kanske för att jag behövde utvecklas som författare mer. Men under åren som gått har förläggare och redaktörer som läste manuset då, 2014, kommit fram och sagt ”var det du som skrev den där berättelsen om den onda actiondockan?” Eller ”visst var det du som skrev om pappan som förvandlades till korvar?”, så berättelserna verkar liksom ha fastnat. Den långa skrivprocessen gör att det känns lite extra festligt och stort, att boken faktiskt äntligen är här nu!

Foto: Stefan Tell

Det är första gången du publicerar just noveller. Har du fått mersmak för formatet?

Ja! På sätt och vis så har jag ju hållit på med noveller i tio år, bara det att ingen läst dom förrän nu. Eller, jag har läst dom högt för barn jag träffar, som verkligen velat ha en bok! Men det är först nu alla som vill faktiskt kan läsa dom. Jag är väldigt förtjust i novellformatet och skriver vidare för fullt.

Marcus-Gunnar

Bilderna är ju minst lika skruvade som texterna, de brer ut sig och skapar ett flöde och en otrolig energi!

Hur har du jobbat? Har du läst och valt scener att illustrera, och vad har du i så fall tagit fasta på i texterna?

Jag gjorde som jag brukar, att jag läser, får eventuellt några inre bilder och skissar ner vilka händelser som känns centrala. Karaktärerna är viktiga, och stämningen. Bollar idéer med författare, redaktör och senare formgivare. Sedan handlar det mest om att prova prova prova. Rita ut, se tillsammans med text och på uppslagen. Se vad som fungerar och inte … Ofta går jag tillbaka och ändrar lite detaljer när jag har en helhet. Några av novellerna har ju form-baserade idéer så det var viktigt att se om det funkade också.

Texterna är ju ganska skruvade och redan väldigt bildliga, så det svåraste känner jag var att inte göra tårta på tårta i grunden, att inte skriva på näsan utan stället försöka stärka våra olika universum. Och då var jag bara tvungen att prova ut. Korvarna tex. När blir det för "verkligt" men på fel sätt. Hur gör man en tands perspektiv?  Något jag försökt hålla helt igenom boken är nog att bilderna ska kännas som en slags blandning mellan dröm och verklighet. Lite diffust.

Har också försökt lite olika tekniker för att ge novellerna nån slags egen personlighet. Dels för att bryta av och skapa mer överraskningar men också för att jag kände det var roligt att prova på något nytt!  Jag tycker texterna Emma skrivit är fantastiska och har en ton jag fastnade för i första stund, en nerv. Som jag kanske kände igen mig själv och mina preferenser i.

Jag blev berörd många gånger om vad kärnan i dom handlade om. Att dom inte är skruvade utan väldigt.. seriösa.  Det som är väldigt intimt i oss. Att låta sig ätas upp av omgivningen, att göra saker mot sin vilja, att ha svårt att släppa taget, ensamhet, längtan, att dölja något, att känna ingenting. Alla dom här novellerna hade starka grunder som också är en stor anledning att jag ville rita dom!  För känslor är något som är centralt i mitt arbete tror jag. Det var humor, allvar, djup och skruvat. Älskart!

Vad arbetar du med just nu? Och blir det fler barnböcker?

Jobbar just nu med en separatutställning i Trelleborg. Men det stora är att jag precis bockat av en sexårig lång lista med jobb och känner mig "fri"!! Det var extra roligt att den här boken var den sista på listan. Den inspirerade mig ännu mer att ta tag i alla egna idéer och projekt som legat på kö. Nu är det tid för dom! Äntligen! Så – SJÄLVKLART blir det fler barnböcker. Och även en ganska rolig utställning som jag ska få ihop. Från ett projekt då 219 svenska tecknare och illustratörer har gjort 55 vikgubbar tillsammans och skickat runt dom per post! Hoppas kunna visa upp allt snart för världen!

Foto: Stefan Tell

Hur hittade ni varandra och formerna för ert samarbete?

Marcus-Gunnar:

Vi hittade varandra på en förlagsmiddag med Bonnier Carlsen under bokmässan för några år sedan. Då satt vi och lekte med maten. Ett par år besökte Emma och hennes mamma en utställning jag hade i Arvika. Då berättade hon om dom här galna novellerna och jag sa att jag MÅSTE få rita dom. MÅSTE! Så det var helt enkelt bara bestämt. Resten kändes ganska naturligt och organiskt. Känt stor frihet och uppmuntran och även stöttning under arbetet i mina stressade tvivel. Emma har varit en grym kollega!

Emma:

Jag visste att jag ville göra en bok med Marcus-Gunnar i sekunden vi började leka med maten tillsammans på förlagsmiddagen. Jag visste bara inte vilken bok! Men när mamma och jag åkte på roadtrip till Värmland och besökte Marcus-Gunnars utställning, och jag såg alla olika världar han ritade, ja då förstod jag ju direkt att det var Ovetenskapliga studier jag ville göra ihop. Det kändes nästan som att det redan var bestämt. Som att jag, utan att veta om det, hade skrivit alla dom där novellerna för just hans penna.

När jag skrev vidare på novellerna och körde fast ibland, kunde jag bolla med Marcus-Gunnar. Han kom med så många roliga idéer, jag visste aldrig vad han skulle säga men när han sa något så tog det skruv i min hjärna och jag kom vidare. Han utmanar mig och min fantasi, samarbetet har gjort mig till en bättre författare. Och så är han ju himla snäll också! Så det har varit ett väldigt roligt samarbete.

Emma Karinsdotter medverkar i ett panelsamtal om humor i barnboken under Litteralund den 25 april, tillsammans med  Moa deBruin och Ellen Greider, under ledning av Elin Ek.