Bengt Ohlsson: "Det här är en idé som jag haft i bakhuvudet i flera år"

Idag utkommer Bengt Ohlssons barnboksdebut Pengarna – en roman för mellanstadieåldern om krocken mellan dröm och verklighet.

Med Gregorius fick 2004 års skönlitterära Augustpris. 2011 nominerades han återigen till Augustpriset för romanen Rekviem för John Cummings. Hans senaste romaner är De dubbelt så bra och Midsommarnattsdrömmar (2020). Han är sedan 1988 krönikör i DN och programleder tillsammans med Liv Strömquist programmet Allvarligt talat i Sveriges radio. Han är sedan 1988 krönikör i DN och programleder tillsammans med Liv Strömquist programmet Allvarligt talat i Sveriges radio.

Vi har ställt några frågor till Bengt med anledning av hans barnboksdebut

Varför har du tagit steget över till att skriva för unga läsare?

Jag fick en vänlig och bestämd knuff av min kompis och kollega Petter Lidbeck.

Hur kom berättelsen till? Var det självklart att den var för unga läsare direkt?

Det här är en idé som jag haft i bakhuvudet i flera år. Men i bakhuvudet är det ganska späckat med idéer, tack och lov, och sen är det inte säkert att man har tid eller möjlighet att förverkliga dem. Att idén skulle lämpa sig för unga läsare var jag däremot på det klara med från början.

Vad handlar Pengarna om?

Boken handlar om en pojke som hittar en portfölj i ett dike när han är ute med sin hund. Han tar med portföljen hem, bryter upp den och upptäcker att den är full med sedelbuntar. Han behåller portföljen och pengarna, för han förstår ju att om han berättade för sina föräldrar om sitt fynd skulle han inte få behålla det.

Är det något i arbetet med att skriva för barn som har överraskat dig? Har arbetet gått lätt eller varit svårt?

Det har varit en lätt och lustfylld arbetsprocess. Det överraskande var att jag kunde vara mig själv i skrivandet, och aldrig kände att jag behövde förställa mig eller förenkla eller ”förbarnsliga” min berättelse. Det fanns egentligen inga större skillnader mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna.

Varför är en vanlig uppfattning att man ska förenkla sitt språk och sin berättelse när man skriver för barn (om det nu finns en sådan föreställning)?

Man kanske tror att barn inte hyser komplicerade och sammansatta känslor inför saker och ting. Men det är klart att de gör! De har bara inte hittat ett språk för det än. Och där kanske de har hjälp av litteraturen. Jag tror också att man som författare kan känna ett olyckligt behov av att berättelserna ska vara uppbyggliga och äppelkäcka och uppfostrande. Men jag tror att barn, precis som vuxna, klarar av berättelser som har mörka stråk. Och kanske rentav behöver dem.

Det finns ett tydligt moraliskt dilemma i Pengarna, och boken har ett slut som överraskar. Hur går läsarens tankar när boken är slut tror du?

Jag har ingen aning. Jag tror och hoppas att man kan uppleva slutet som både lyckligt och olyckligt. Så som livet ofta är.