Annika Thor är tillbaka med ny bok om grekisk mytologi

I Odysseus pojke skriver Annika Thor om teman som är både tidlösa och skrämmande aktuella. Det är en högklassig allåldersroman som rymmer både en lyhörd uppväxtskildring och en spännande äventyrsberättelse, byggd på den grekiska mytologin, om Odysseus vindlande resor på havet efter kriget i Troja.

Först Odjuret i labyrinten och nu Odysseus pojke, vill du berätta om ditt intresse för den grekiska mytologin och för Odyssén?

– Intresset för de grekiska sagorna har följt mig sedan jag var barn – tillsammans med sagorna i Tusen och en natt tillhörde de min favoritläsning. Odysséen kom jag först i kontakt med i trettonårsåldern, när en ambitiös svensklärare lät klassen läsa berättelsen om Odysseus besök hos cyklopen Polyfemos och jämföra den med en liknande nordisk myt. Jag föredrog den grekiska sagan, och det gör jag fortfarande! Tjugofem år senare läste jag Maj Samzelius Hjältar och monster på himlavalvet för mina egna döttrar. När mina barnbarn började bli tillräckligt gamla för att intressera sig för de grekiska sagorna tyckte jag att det behövdes en ”modernare” version, och det ledde till att jag skrev Odjuret i labyrinten.

Att återberätta hjälteeposet sett ur barnets ögon, vill du berätta lite om dina tankar kring det? Fanns det utmaningar?

– Iliaden och Odysséen är ju hjältesagor där fysiskt mod och skicklighet i strid värderas högst av allt. Jag ville problematisera hjälterollen och synen på mäns respektive kvinnors egenskaper som är knuten till den. Andra, oftast kvinnliga, författare har försökt göra samma sak genom att berätta ur kvinnornas perspektiv, men som barnboksförfattare kände jag att även ett barnperspektiv kunde tillföra nya dimensioner till sagan. Den största utmaningen var hur jag skulle förhålla mig till Odysséens våldsamma slut, där den unge Telemakos tvingas delta i det blodbad som hans hemvändande pappa iscensätter. Det problemet grubblade jag mycket över och tyckte till slut att jag fann en lösning som inte gör våld på originalberättelsen, men som ändå vrider på perspektivet och låter läsaren se händelserna med andra ögon.

Boken är en uppväxtskildring och en äventyrsberättelse på en och samma gång, ser du någon särskild läsare framför dig?

– Jag ser Odysseus pojke som en allåldersbok för läsare från 8-årsåldern och obegränsat uppåt. Just på grund av att den kombinerar en psykologisk uppväxtskildring med en spännande äventyrsberättelse och på grund av att det under ytan finns djupare existentiella och allmänmänskliga teman, tror jag att den kan tilltala många olika läsare i olika åldrar – och att nioåringen, femtonåringen och den vuxna läsaren kommer att läsa den på olika sätt. Läsaren är ju alltid medskapande, men det gäller kanske i särskilt hög grad när man läser myter och sagor.

Vill du lyfta några teman i boken som du tror kan vara speciellt intressanta i arbetet på bibliotek?

– Först och främst tycker jag att barn och ungdomar ska få läsa boken på sitt eget sätt, identifiera sig med Telemakos, fängslas av Odysseus äventyr och undra hur det ska gå. Men i samtal finns det flera tidlösa teman som kan lyftas fram. Det är både psykologiska motiv som att växa upp i saknaden efter en frånvarande pappa och att som ung människa söka efter sin identitet och ett annat sätt att leva än tidigare generationer, och politiska ämnen som kriget och vad det gör med människorna, demokratin och hur lätt den kan hotas, och mäns och kvinnors roller i samhället.

Kommer det fler böcker om antikens Grekland?

– Det tror jag inte just nu. Fast när jag hade avslutat Odjuret i labyrinten hade jag också tänkt lämna de grekiska sagorna bakom mig. Men efter en resa till Sicilien där han hade fått höra sagan om Skylla och Karybdis ringde ett av mina barnbarn och sa: ”Mormor, du måste skriva om Odysseus!” Så vem vet?

Om Odysseus pojke

Telemakos, Odysseus son, har inte många jämnåriga vänner på Ithaka. Han tänker mycket på sin pappa som han aldrig hann lära känna. Odysseus drog ut i krig, långt borta i Troja, och har inte kommit tillbaka till ön. Telemakos älskar att fantisera om att hans pappa ska komma hem. Men åren går. Snart är Telemakos en ung man och måste själv ta ansvar för sin egen och sitt lands framtid. Ska han gå i sin pappas fotspår? Eller finns det ett annat sätt att växa upp till man?