Anna Friberger

Illustratör

Jag är född -44 och uppvuxen i Göteborg, flyttade därefter till Stockholm men bor nu i Malmö, en helt fantastisk stad, med sina långa stränder.

Varför illustrerar jag barnböcker? Kanske för att jag älskade mina bilderböcker, med bilder av Elsa Beskow, Ingrid Nyman, Ivar Arosenius, Oscar Wiklund, Louis Moe (Burre busse) och Jean de Brunhoff (Babar).

"Jag tror att du kommer att rita barnböcker när du blir stor, du har så livlig fantasi", brukade mamma säga.

"Det skall jag inte alls", fräste jag tillbaka, där jag satt och stångades med mina teckningar, det var både roligt och frustrerande att rita. Det blev nästan aldrig som jag hade tänkt mig, och det där med livlig fantasi hade jag förstått var något som man helst inte skulle ha, det var nästan som att ljuga.

På min lekskola, som det då hette, fanns det en pojke som däremot var oerhört duktig på att teckna, jag var grön av avund. En gång ritade han en haj som hoppade upp ur vattnet och visade alla tänderna, den var så fin, jag kan fortfarande se den framför mig. Jag stal den och visade den för mamma när jag kom hem.

"Det är jag som har gjort den", sa jag, vilket hon inte alls betvivlade förrän jag så enträget upprepade det gång på gång. Jag fick lämna tillbaka teckningen nästa dag. Jag ville ju så gärna kunna rita en sådan där haj, så glad och så farlig på samma gång.

Så när jag blev stor tillräckligt började jag på Konstfack, på dekorativ målning, men tyckte att det där med ord och bild nog var mer spännande och hoppade över till Beckmans linje för illustration, men så hade SVT en utbildning för scenografer som jag tyckte lät väldigt spännande för jag hade just gjort en scenografi till en kabaret på Marsyasteatern i Gamla stan, och det var jätteroligt.

Efter den utbildningen började jag som scenograf på SVT i Malmö, men tog efter en tid ett sabbatsår och gick på Freie Academi i Haag, för att lära mig tecknad film. Så förutom scenografi kunde jag nu göra animerade inslag i olika barnprogram och fick också göra två fristående tecknade filmer.

Så fick jag egna barn och tröttnade på TV och scenografi och började skriva manus och göra bildmanus till Bamse, men vad var det nu mamma hade sagt, det var ju bilderböcker jag skulle göra. En hel del böcker har det blivit, bilderböcker och skolböcker för de allra minsta. Och nu tror jag att jag kan rita nästan lika bra som pojken på min lekskola, fast bara nästan. Så fortfarande har jag något att sträva efter som väl är.