Madeleine Krell

Madeleine Jeppsson Krell är 19 år och debuterar 2008 med romanen ”De kallade mig Ise”.

Jag hade knappt fyllt åtta år när jag upptäckte vilka resor man kan göra när man dyker ner i böckernas värld. Innan dess hade jag själv inte läst mycket mer än det som jag hade i läxa i skolan.

Det var precis efter jul som jag tog upp den där boken jag hade lånat på skolbiblioteket och började läsa. Med mina åttaåriga ögon var det en jättetjock bok, lite över hundra sidor och helt utan bilder. Det var den första riktiga boken. Egentligen vet jag inte varför jag lånade den, för jag tyckte att den verkade tråkig, men nu i efterhand minns jag fortfarande hur den såg ut, personerna, handlingen.

Boken var Fem på nya äventyr, författaren Enid Blyton. Anne, Dick, George och Julian spenderade jullovet hemma hos George på Kirringården, men dåliga betyg hade gjort att en privatlärare hade anställts. En som inte hade rent mjöl i påsen. Läraren bröt sig in i farbror Quentins arbetsrum, men pratade sig ur situationen genom att påstå att han hört en inbrottstjuv. Jag minns hur Georges hund, Tim, fick bo i hundkojan efter den incidenten (han hade attackerat läraren), hur George hade smugglat in honom i arbetsrummet för att han skulle bli torr…

Det var min första riktiga läsupplevelse. Och efter att ha ryckts med i handlingen på ett sätt som jag aldrig gjort förr, så kunde det bara fortsätta på ett sätt. Jag lånade helt enkelt en ny Fembok och slukade den med. Och då den var utläst, ja, då var det bara att ta en ny. Och när de var slut, letade jag upp nya böcker och slukade dem. Jag läste snabbt och ivrigt, kände hur hjärtat bultade när jag sög i mig spänningen.

Mitt eget skrivande började någon gång när jag var i den åldern och det har jag min syster att tacka för. Hon skrev en och annan novell och eftersom att jag avgudade min storasyster, ville jag göra som hon. Så jag började också att skriva. Och jag fortsatte med det. Tyvärr har jag inte kvar en enda berättelse, datorn kraschade för drygt ett år sedan och det enda vi lyckades rädda var det halvfärdiga manuset till De kallade mig Ise. Och tur var väl det, för jag hade ingen back-up och manuset var mitt projektarbete i gymnasiet. Projektet var att skriva en skönlitterär bok och målet med projektet var att publicera den.

Boken är skriven och till hösten väntar publicering. Jag lyckades bättre med mitt projektarbete än jag från början trodde var möjligt.