Peter Barlach

Peter Barlach är född 1968 i Nacka, utanför Stockholm, numera bosatt på Lidingö utanför Stockholm med en fru och fyra döttrar (två biologiska/två bonus) och en hund. Peter Barlachs första bok Inte bara tennis (2007) har tryckts i fyra upplagor och släppts i flera länder (Norge, Danmark, Sydkorea).

Uppföljaren Dubbelfel släpptes hösten 2008. Den tredje och sista fristående boken om John, Fifteen Love släpps maj 2011. Förutom att skriva böcker arbetar Peter som dramatiker, regissör och artist. Under 2011 skriver han dessutom Helge Skoogs manus i teveserien Halv åtta hos mig.

När och var publicerades du första gången?
Som dramatiker på Stockholms stadsteater 1998, då jag vann en tävling för unga pjäsförfattare. Sedan dess har jag skrivit flera pjäser för bland annat Stockholms stadsteater, Radioteatern och Riksteatern (Flickan på Henriksdalsberget, Två tennisskor mfl).

Du har även skrivit och regisserat film?
- 2004 skrev och regisserade jag min första kortfilm Grannsamverkan som visats på SVT och på filmfestivaler runt hela världen. Min andra film var en novellfilm; Två tennisskor, som också gått på SVT och som vann juryns pris i New York på New York International Childrens Film Festival. Jag är lite extrastolt över att Susan Sarandon och Gus van Sant satt i juryn…

Och nu? Vad ägnar du dig åt huvudsakligen?
- Sedan den 7 juni 2005 när jag fick mitt livs första skivkontrakt (CD:n Heliga familjen) på morgonen och mitt livs första bokkontrakt (Inte bara tennis) strax efter lunch, har jag mestadels varit verksam som författare och artist.

- Förutom mina tre böcker har jag skrivit, regisserat och spelat enmansföreställningen Heliga familjen (”en självupplevd berättelse om vad som händer när en inbiten ungkarl möter en lika inbiten tvåbarnsmamma”). Jag har spelat den drygt hundra gånger över hela Sverige på bla Stockholms stadsteater, Södra Teatern och Riksteatern.

Hur kom det sig att du började skriva på en ungdomsroman?
- Jag skulle göra min novellfilm, Två tennisskor, som handlar om en 12-årig kille som förlorar sin mamma i en bilolycka. Och så plötsligt, under en fika med producenten när vi pratar om manuset, så slår det mig att det kanske kunde bli en bok. Jag skickade filmmanuset till Bonnier Carlsen och dom tyckte filmmanuset var bra och lät mig provskriva 30 A4-sidor. Jag kände redan efter ett par meningar att jag hittade in i Johns huvud och till hans språk på ett skönt sätt. Förlaget tyckte också om det jag skrev och sen har det blivit sammanlagt tre böcker om John.

I den sista romanen om John, Fifteen Love, har huvudpersonen John blivit 15, en ålder du beskriver lika närvarande och inkännande som de första när han är 12 resp 13 år. Varför tror du att du har så starka minnen från den här perioden?
Hela den här vidriga perioden har jag ganska diffusa minnesbilder ifrån. Men vissa ögonblick är kristallklara och då utgår jag från dom och fantiserar ihop resten. Samma sak med känslorna från tonåren. Minns man en gång hur det kändes att vara ensammast i världen, minns man alla. Minns man en gång hur det kändes att vara förälskad kan man ganska lätt sätta den känslan på en annan person, särskilt om han står mig så nära som John…

Känner du att du är "klar med John" nu?
Jag tror att jag aldrig kommer kunna skriva en värdigare avslutning för John än Fifteen Love, och då låter jag hellre bli. Om så en hel värld skrek efter en uppföljare och jag blev erbjuden 18 miljoner skulle jag tacka nej. Nej förresten, då skulle jag nog skriva del fyra…

Hittills har du skrivit tre ungdomsromaner med självbiografisk bakgrund. Vad kommer nästa roman handla om?
- Caroline. Hon är sexton år och om man säger att tuffa personer har skinn på näsan har Caroline elefanthud. I första kapitlet rymmer hon hemifrån och sen handlar boken om hennes liv som tonåring i en vuxenvärld. Hon är världens hårdaste och mjukaste tjej. Jag vet ingen så sorglig och rolig som hon. Hon är väldigt smart och hon tycker att livet tillhör henne och allt är svart eller vitt. Jag älskar att skriva om henne, för att det känns som att hon lever i varje sekund. Hon skiljer sig enormt mycket från mig på ytan, men långt inne tror jag att det bor en Caroline i mig.

Varifrån hämtar du inspiration?
- Mig själv och människor jag möter naturligtvis. Men jag märker att alla mina huvudkaraktärer bär på en sorg och en känsla av utanförskap. En känsla av att både vilja tillhöra något större sammanhang och betrakta och förakta de som gör det. Sådana människor fascinerar mig mer än människor som går de redan trampade stigarna.

Har du ytterligare nån roman du drömmer om att skriva nån gång?
- Ja, jag hoppas att jag kan leva längre med Caroline, än bara en roman.

Om du inte blivit författare/ regissör/artist, vad hade du blivit då tror du?
- Kock.