Deborah Ellis

Författaren Deborah Ellis, född 1960, växte upp i det lilla samhället Cochrane som ligger i södra Ontario, i Kanada. Under sin uppväxttid hade Deborah ganska få vänner. "Jag tror inte jag var så särskilt sällskaplig själv", säger Deborah och berättar att hon trivdes ganska bra med sin ensamhet. Hon älskade att cykla ensam runt i staden eller upp på de vackra kullarna i stadens utkant. Med en picknickkorg for hon iväg för att upptäcka nya platser, bygga kojor och kläcka nya idéer, för Deborah hade en livlig fantasi.

Rädslan för ett kärnvapenkrig påverkade tidigt hennes politiska medvetande. Redan som 17-åring engagerade hon sig i fredsrörelsen. Efter ett par år lämnade hon fredsrörelsen och började istället arbeta för kvinnors rättigheter. Idag bor Deborah Ellis i Kanadas huvudstad Toronto. När hon inte skriver arbetar som hon rådgivare på ett gruppboende för kvinnor med psykiska problem.

Deborah visste tidigt att hon ville bli författare. Hon läste mycket som barn och började själv författa redan som elvaåring. Deborah skrev flitigt och skickade manus efter manus till tidningar och bokförlag, som alla i sin tur vänligt men bestämt tackade nej till hennes arbeten. Men Deborah blev inte avskräckt: "Jag hade alltid ett hopp om att nästa text, eller kanske nästnästa skulle bli det stora genombrottet." Deborah minns inte längre vilket av hennes verk som publicerades först, men när hon var 25 år vann hon en författartävling med en pjäs hon skickat in. Det var en stor händelse i Deborahs liv.

Deborah skriver gärna på allmänna platser som till exempel på caféer, där hon kan tjuvlyssna på andras konversationer. Om författaryrket säger hon att det bästa är yrkets självständiga natur och den härliga känslan hon får när idéerna flödar av sig själva. Fördelarna med yrket kan också vändas till nackdelar. Det kan kännas tungt när hon drabbas av idétorka och med självständigheten kommer också ensamheten. Mindre rolig är också ryggvärken hon får av många timmars arbete vid skrivbordet. Ryggvärken botar hon med en löprunda och känslorna av ensamhet försvinner när hon arbetar som rådgivare på gruppboendet.

Deborahs råd till den som vill skriva är att man inte ska planera sin berättelse för mycket. "Om du planerar hela din historia vet du ju redan på förhand vad som ska hända, och varför ska du då bry dig om att skriva den? Det viktiga är istället att öva sig i skrivandet!" Deborah menar också att en bra utgångspunkt är att låta berättelsen uppstå ur en fråga - något man funderar över och söker svaret på. Sedan kan man låta historien växa fram. Hon påpekar också att man inte måste skriva böcker som har elaka karaktärer. Hon föredrar själv att läsa böcker där människorna är snälla mot varandra.

Deborah har tidigare skrivit vuxenlitteratur. Hennes första ungdomsbok kom till av en ren slump. Eftersom hon gillar utmaningar anmälde hon sig till en tävling för författare som aldrig tidigare skrivit för barn eller ungdomar. Hon upptäckte då att hon tyckte det var roligt att skriva för unga människor som inte hunnit bli uppslukade av vad hon kallar "det själsdödande vuxenlivet".

1999 tillbringade Deborah flera månader i afghanska flyktingläger i Pakistan och Ryssland där hon pratade med flickorna och kvinnorna i lägren. Deborah skrev ner deras livshistorier som alla var präglade av kriget och talibanernas lagstiftning. Det är berättelser om förstörda hem och om välutbildade kvinnor som tvingas sluta sina arbeten. Om flickor som plötsligt inte längre får gå till sin skola. Lagarna förbjuder nämligen flickor och kvinnor att utbilda sig, att arbeta eller att överhuvudtaget vistas utomhus utan sällskap av en manlig släkting. Särskilt svårt har de kvinnor och barn vars män och pappor dött eller blivit fängslade och som därför inte har någon försörjning alls.

I flyktinglägren upptäckte Deborah hur modiga och uppfinningsrika flyktingbarnen var i kampen för att överleva i den näst intill omöjliga tillvaron. Deborah träffade en kvinna vars dotter klippt av sig håret och klätt sig i pojkkläder för att kunna vistas på Kabuls marknadsplats, där hon sålde varor från en liten bricka för att försörja sin mamma och syster. "Senare fick jag höra att det var ganska många flickor som med risk för sina liv klädde ut sig till pojkar för att överleva", berättar Deborah. Efter sin tid i flyktinglägren skrev Deborah Den osynliga flickan som handlar just om en flicka som med stort mod klär ut sig till pojke för att försörja sig och sin familj. Kort därefter skrev Deborah uppföljaren Parvanas vandring som följer Parvana genom ett krigshärjat Afghanistan när hon söker efter sin familj.

De samlade erfarenheterna i flyktinglägren gav Deborah idén att starta organisationen "Kvinnor för kvinnor i Afghanistan", som kämpar för flickors rätt att utbilda sig. Organisationen drivs av kvinnorna i lägren. Man har byggt föreningshus för lägrets kvinnor och skolor till barnen, där kvinnorna själva undervisar flickorna. Deborah skänker alla intäkter för Den osynliga flickan liksom för uppföljaren Parvanas vandring till organisationen.

Trots allt Deborah sett och hört i de krigsdrabbade områdena har hon en positiv människosyn. Hon utgår ifrån att vi alla är lika: "Genom litteraturen kan vi läsa och förstå att människor har haft ungefär samma tankar och idéer sedan urminnes tider." Deborah har själv levt under mordhot i Pakistan, men är noga med att inte fördöma alla människor bara för att de lever i ett visst land eller tillhör en viss religion. Med fast övertygelse betonar hon hur viktigt det är att se människan bakom varje fiende. "Att försöka förstå att fienden också är mänsklig - det är en viktig erfarenhet jag lärt mig genom många års fredsarbete."

Läs också Vägen till himlen som Deborah skrev efter en vistelse i Afrika där hon mötte barn som på ett eller annat sätt drabbats av sjukdomen aids. Boken handlar om den trettonåriga Binti som är en hyllad radiostjärna i Malawi. Bintis liv förändras drastiskt när hennes pappa dör i aids. Boken är - trots det svåra ämnet - en berättelse om hopp, kärlek och medmänsklighet!