Nils Lundkvist: "Det är viktigt med platser och arenor där fria samtal förs"

Intrigerna tätnar i Viken, den andra delen om Den yttersta vildmarkens historia. Diktaturens hårda grepp blir än tydligare när vi får följa Johns både inre och yttre kamp som fånge i Statsapparatens högkvarter i samhället Viken. Det är hans farmor "Kråkan"och hans farfar "Doktor Död", chef för Den hemliga polisen, som berövat honom friheten. John börjar i skolan och tillhör plötsligt den rankade eliten och kartlägger successivt maktspelet och hierarkierna.

Vi fick en pratstund med Nils Lundkvist om inspirationskällor och demokratier som nedmonteras.

Vilka är dina inspirationskällor till handlingen?

Foto: Pär Olofsson

Jag tror att det är inspiration som jag samlat på mig över tid men inte riktigt vetat var den hemma förrän den här boken skulle bli till. En sak var ett konkret ögonblick med en amerikansk familj som jag lärde känna för ett gäng år sedan. Av någon anledning körde vi ett spel där man skulle säga vad man associerade med olika bilder. Ett av barnen i familjen valde en bild på ett högt staket med taggtråd och sa ”trygghet”. Jag var liksom VA?, men hans föräldrar bara nickade, ”yeah, safety". I samma veva marknadsförde sig ett parti med sloganen ”Vi bygger murar” och jag började tänka på vad murar gör med de som bor bakom dem och hur det påverkar blicken på ”de andra”, de utanför murarna. Det fanns något där jag ville skriva om. Sedan tittade jag på Downtown Abbey medan jag skrev Viken och lite av den aristokratiska världen läckte in. Så grindsamhällespolitik och en skvätt kostymdrama korsat med dystopisk framtid. Typ så.

Autokratiseringsprocessen, när en demokrati nedmonteras, är helt utelämnad i berättelsen, utan vi kliver rakt in i en fullödig diktatur. Hur såg ditt researcharbete ut gällande att beskriva handlingen på ett trovärdigt sätt, så att läsaren accepterar de olika begränsningarna som finns?

Foto: Pär Olofsson

Jag har inte gjort någon specifik research, men har en samlarhjärna som samlar på sig av dokumentärer, tidningsartiklar och erfarenheter av människor som jag har träffat och pratat med. Sedan finns lite av nedmonteringsprocessen mellan raderna. Det pratas om ”oordningsåren”, tider av politiskt kaos och att det faktiskt var protester när syskonpresidenterna tog makten. Men det mesta har jag absolut utelämnat - och det av anledningen att det ska vara tolvåriga Johns perspektiv. Tror att trovärdigheten ligger där, att det är hans blick på världen och för honom är den självklar. Det är liksom den enda värld han känner till.

Att eliminera människors möjlighet att kommunicera med varandra på ett transparent och öppet sätt, samt att strypa tillgången på fri media, är två viktiga parametrar för att montera ned en demokrati, och något som Statsapparaten ägnar sig åt i bokserien. Vad är dina tankar om det kopplat till det som händer i verkligheten i t.ex. Kina, USA och Ryssland?

Ja, det finns smärtsamt mycket stoff att hämta från verkligheten. Vilket för mig mest blir en påminnelse om hur viktigt det är med platser och arenor där fria samtal förs. Platser som är tillgängliga för alla och som inte kostar något. Som bibliotek till exempel. Och vikten av att vägra censur. Hur störigt det än är med människor som tycker knäppt, är alternativet att inte tillåtas tycka och tänka knäppt mycket värre.

En otroligt intressant aspekt av handlingen är den när John ställer sig frågan om han kommer att bli som “de”, som makthavarna, som farfar, på sikt. Det för läsaren in på tankar om människans inneboende sidor och egenskaper, vad som formar en människa, att vara ond eller god. Vad har du att säga om det?

Jag tänker väl att vi i mötet med en annan människa hela tiden har ett val. Att bygga upp eller riva ner med våra ord, blickar och händer. Och att mycket sitter i de subtila, små handlingarna som om vi säger hej eller inte eller håller upp en dörr. John är instinktivt medveten om det. Ser han på andra med farfaderns överlägsna blick så kommer det att forma honom lite i taget – och på sikt göra honom mer farfarlik. Han fattar att det funkar så.

Har du några förebilder vad gäller personer som uppvisat ett stort mått civilkurage eller riskerat sina liv för att rädda andra eller förändra en politisk situation?

Åh, det finns en massa sådana personer! Men jag tror framför allt att jag är inspirerad av de små handlingarna av motstånd som folk gör hela tiden. Mina föräldrar har till exempel alltid haft vänner från hela världen, människor som de lärt känna och bjudit hem. Somliga som i perioder varit en del av vår familj. Minns särskilt en ensamkommande tonårskille som flytt från Eritrea, som liksom blev en extra brorsa för mig under några år för att han var hos oss så mycket. Och detta under 90-talet då rasismen blivit ”rumsren” i politiken och det satt BSS-klistermärken på varenda lyktstolpe. Små, stora handlingar för att vägra ett slutet och likriktat samhälle. Där har jag nog mina allra största förebilder.

Om Viken

När John vaknar är han långt från huset i skogen. Är det något slags palats? Allt från lakanen till porslinet är märkt med ett vildsvinshuvud. Samma som hans pappa har inbränt på armen. Släktvapnet för en av rikets mäktigaste familjer, Galt... Inskrivningen för att göra samhällstjänst skulle bara vara ett rutinärende. John och hans mamma hade övat. Den påhittade bakgrundshistorien sitter och de fejkade papperen går inte att skilja från de äkta. Ändå går något fel. Väldigt fel.

Om Nils Lundkvist

Nils Lundkvist är född i Skellefteå, i samma vrå av Västerbotten som Torgny Lindgren och Sara Lidman kommer ifrån, och i samma norrländska hörn som öste ur sig indiepopband på tidigt 2000-tal. Båda delarna har format honom lika mycket. Egensinniga berättare och kommunala bibliotek å ena sidan och sunkiga källarreplokaler som luktar kvarglömd pommes frites å andra sidan. Sedan ett par år tillbaka har han flyttat norrut igen med sin familj. Till vardags arbetar Nils som mellanstadielärare och lär nya generationer att skriva sina egna berättelser och att spela treackordslåtar på gitarr.

För sin debut Kuben tilldelades Nils Lundkvist Slangbellan och Barnradions bokpris, samt nominerades till Norrlands litteraturpris. Viken är del två om Den yttersta vildmarkens historia. En serie om makt och rädsla – och om vänskap och frihet.

Sagt om Kuben

”Boken är spännande. Överraskande. Jag vågar säga: Oförglömlig. Och, verkligen unik.” Västerbotten-Kuriren

”Lundkvist har redan hittat en helt egen röst i dystopigenren” Borås tidning

”en helgjuten spänningsroman” Vi Läser

”...det som framför allt genomsyrar boken är dess originalitet. Nils Lundkvist har något riktigt bra på gång.” Dagens Nyheter