Mårten Sandén: "Skrivandet är ju också en resa, bara längre och märkligare"

Den hyllade författaren Mårten Sandén har skrivit en modern Barnen från Frostmofjället som tar avstamp i nutida förortsmiljö och vindlar sig in mot Stockholms city. I Barnen från Frostmoplan finns blinkningar till klassikern, men som ung läsare dras man främst in i ett rafflande välskrivet äventyr om tre syskon på flykt i storstaden.

Mårten Sandén en av Sveriges mest tongivande barn- och ungdomsboksförfattare. Han har skrivit ett fyrtiotal böcker och har belönats med bland annat Spårhunden och Astrid Lindgren-priset. Mårten Sandén är ledamot av Svenska Deckarakademin och Svenska barnboksakademin. Vi fick en pratstund med Mårten och här berättar han om hur han arbetade fram historien och vad han själv har för relation till  Laura Fitinghoffs Barnen från Frostmofjället.

Du har ju skrivit den ganska maxade bokserien Dogstars, om ett superhjälte gäng utvalt av hundar! Hur gick du därifrån till det här mer realistiska (men lika maxade) äventyret med syskonen Yasmin, Omar och Nahla?

Foto: Ulrica Zwenger

Oj, det där är så svårt att veta, historierna kommer liksom som de kommer. Oftast vet jag var, när och hur jag får en ny idé, men det är nästan omöjligt att säga varför. Det började åtminstone med att jag läste Laura Fitinghoffs Barnen från Frostmofjället på hemsidan Litteraturbanken och blev berörd. När jag läste boken som barn tror jag mest att jag tyckte den var otäck – jag var ju skåning och klart skeptisk till snö och vinter – men som vuxen och förälder blev jag djupt gripen av syskonens öde. Speciellt att de tog hand om varandra så mycket och att tonen i boken var så varm och realistisk gjorde intryck. Jag började fundera på vilka barn i dagens Sverige som skulle kunna hamna i en lika utsatt situation, och kom fram till att det förmodligen inte är de som lever i vår samtida fjällvärld. De har det nog ganska tryggt. Men i storstäderna finns det ju områden som kallas för just utsatta, där livet för en del barn kan vara mycket svårt. Den tanken, i samband med att det är rätt vanligt med norrländska plats- och gatunamn (Kirunagatan, Vilhelminagatan etc) i Stockholms norra förorter födde namnet Frostmoplan.

Vilken är din relation till klassikern "Barnen från Frostmofjället"? Var det en favorit när du var barn?

Jag minns att jag både läste boken och såg filmen (den gamla från 1940-talet) och säkert tyckte att de var spännande. Men jag växte som sagt upp i Skåne, och vinter var någonting både okänt och skrämmande. Mer som en olyckshändelse än en årstid. Det gjorde det svårare att identifiera sig med barnen, så jag tror att jag mest tänkte på hur hemskt de hade det och lovade mig själv att aldrig hamna i en sådan situation. Dvs, att noggrant undvika alla temperaturer under nollstrecket, något jag fortfarande jobbar på.

Hur ser ditt skrivande ut? Tid och plats?

Om jag har tid går jag till min plats i en ateljé på Söder som jag delar med några andra barnboksskapare, bokformgivare och manusförfattare. Det är jätteskönt att ha en plats där man bara skriver. Men jag är bra på att klämma in en stunds skrivande där det går, och skriver ofta på tåg eller medan jag väntar på ett möte. Sedan 1980-talet skriver jag alltid på dator och trivs med det. Det mesta av en bok kommer till i huvudet, innan jag ens skriver de första raderna. Handlingen, ungefärliga miljöer och relationer mellan personerna är det viktigaste att få på plats. Sedan är själva skrivandet mer som att måla en färdigbyggd byggmodell eller lägga pussel.

När flödar kreativiteten som bäst?

Jag kommer nog på saker hela tiden. Oftast är det små detaljer som passar in i eller förändrar en historia jag håller på att tänka ut, men ibland är det helt nya idéer. Förr i världen, när tågfönster gick att öppna, tyckte jag att det var otroligt inspirerande att stå i en tågkorridor med fartvinden i ansiktet och titta ut över Toscana, Alperna eller Västergötland. Det är väl något med att känna att man är på väg. Skrivandet är ju också en resa, bara längre och märkligare.