Helena Dahlgren: Både dataspel och läsning handlar om förmågan att leva sig in i andra världar.

Möt Helena Dahlgren aktuell med Legenden vaknar, den andra delen i serien Star Stable: Ödesryttarna.

Böckerna Star Stable: Ödesryttarna beskrivs som ”klassisk hästfantasy”. Vad är det för genre?

Det där med ”klassisk hästfantasy” är ju lite skojigt, för mig veterligen finns det inte direkt en jättestor tradition av hästfantasy i bokvärlden (även om det vore fantastiskt härligt om det vore så att det riktigt kryllade av flera generationers hästfantasy i bokhandlar och på bibliotek)! 🙂 Men hästfantasy är en hästbok med magiska inslag, som öppnar dörren till såväl stallet som till andra världar. Ett sorts gränsland, kanske? Jag gillar att befinna mig i litterära gränsland, så vi säger det!

Star Stable är ett online-spel med över 1 miljon (!) spelare bara i Sverige. Du fick uppdraget att skriva böcker utifrån den världen. Hur gör man böcker av ett dataspel?

Man ser till att lära sig så mycket man bara kan om världen som skildras i spelet, vilket i Star Stables fall är ön Jorvik, en fiktiv plats som – om det fanns på kartan – skulle ligga någonstans mellan Grönland och de brittiska öarna. För mig var det oerhört viktigt att vara sann mot spelets universum så att de trogna fansen skulle känna igen sig, så jag provspelade onlinespelet tillsammans med mina döttrar, läste kartor, såg massa youtubeklipp och pluggade Jorvik och Star Stable i stort och smått, flora, fauna, hästraser, städer, viktiga personer, tills jag kände mig hemma i världen. Sedan utgick jag från befintliga synopsis från gamla PC-spel och uppdaterade dem i samråd med Star Stable och mitt förlag. När jag väl började skriva första boken kändes det nästan som om jag ridit på stigarna utanför Jorvikstallet själv!

Vad var roligast respektive största utmaningen?

Roligast, förutom alla underbara läsare, är nog att jag återförenats med mitt gamla hästtjejsjag. Jag har lagt in väldigt mycket av mig själv i alla fyra huvudpersonerna, inte minst när det gäller deras förhållande till sina hästar. Det har gjort att min kärlek till hästar har vaknat upp på nytt, vilket är så himla roligt. Och jag tror verkligen att det hjälpt mig i arbetet med böckerna också.

Den största utmaningen var nog att skriva actionscener i högt tempo, för jag ser mig själv som en ganska långsam författare som gärna stannar upp i känslor, tankar och natur. Jag kan lätt skriva om en skog och hur månskenet lyser genom träden i tre, fyra sidor om jag får välja själv, haha. Det finns en scen i första boken – jag tänker inte säga vilken – som jag fick skriva om säkert fem gånger innan den till sist satt. Samtidigt är det otroligt nyttigt att våga utmana sig själv och testa nya saker. Jag har lärt mig så mycket under arbetet med de två första böckerna.

Förra året deltog du i ett seminarium på Bokmässan med rubriken Dataspel – bokens räddning eller undergång? Vad är ditt korta svar på den frågan? 😉

Mitt korta svar på frågan är att det är varken eller, utan ett komplement. Både dataspel och läsning handlar om förmågan att leva sig in i andra världar, och om man har den förmågan som gamer, då har man vad som krävs för att leva sig in i litterära världar också.

Vad spelar, respektive läser, du själv just nu?

Jag skäms nästan över att säga det, men jag spelar faktiskt inget alls just nu! Däremot läser jag alltid flera olika böcker samtidigt, några hemma hos mig och några hos min pojkvän: just nu The Hazards of Time Travel av Joyce Carol Oates (en av mina favoritförfattare), New Forest av Josefine Klougart och Burn Town av Jennifer McMahon.