Malte Persson: "Jag tänker att vänskap behöver både likheter och olikheter. Lite som rim, kanske?"

I Knut & Klas på knytkalas samarbetar författaren Malte Persson med illustratören Moa Hoff. Resultatet är en glädjefylld högläsningsupplevelse full med knasig humor som för tankarna till Lennart Hellsing och Poul Ströyers bilderböcker.

Ett knytkalas, vad är det för nåt?

Det undrar Klas, som inte förstått.

”Jag är också bjuden”, meddelar Knut.

”Vad ett knytkalas är, måste vi lista ut

Hej Malte och Moa!

Knut & Klas är två väldigt olika individer, men de kompletterar varandra fint som berättelsen visar. Vad tänker du om vänskap och att vara olika?

Malte: Jag tänker att vänskap behöver både likheter och olikheter. Lite som rim, kanske? Nu hamnar olikheten i fokus i just denna berättelse, men jag föreställer mig att de har annat gemensamt också.

Hur har du tänkt när det gäller bilderna, vad har varit viktigt för dig?

Moa: Viktigast för mig är i stort sett alltid karaktärerna. Och i detta fall tyckte jag så mycket om både Knut och Klas, direkt när jag först läste Maltes manus. Så för mig var det viktigaste att göra karaktärerna rättvisa, deras personligheter. Sen var miljön de rörde sig i underordnad. Men jag kom fram till att dom skulle vara råttor efter ganska mycket funderande. I manus är dom väldigt tydliga personligheter men det står ingenting om hur dom ser ut, vilket gjorde att jag kunde välja fritt om dom skulle vara människor, djur eller något annat. Jag kom fram till att jag ville att dom skulle vara djur, relativt små djur, eftersom jag var sugen på att jobba med detaljer i olika skala. Och det var också viktigt att det var djur med tassar liknande händer eftersom de både lagar mat och spelar bas. Och jag ville också att de skulle vara djur boende i en stad, eftersom de helt enkelt kändes som stadsbor. Därför blev dom råttor. En hipsterråtta och en jazzgubberåtta.

Du skriver på rim, vilket är relativt ovanligt i bilderböcker idag. Vad är det med just rim som du gillar?

Foto: Sara Mac Key

Malte: Rim och rytm och att få orden att klinga tillsammans – det är ett roligt pyssel och hantverk som jag inte tröttnar på! I just denna bok är versen dock inte så strikt och rimmen inte så spektakulära i sig, det är berättelsen som är huvudsaken. Det hindrar inte att rimmen hjälpt till att styra berättelsen. Denna gång kom jag på titeln först, och gillade den så mycket att jag var tvungen att hitta på en bok som passade till den. Men hade Klas spelat bas om det inte vore för rimmet? Det är inte så säkert.

Är det du som bestämmer vilka situationer i boken som ska bli bilder och hur väljer du i så fall?

Moa: Jag fick väldigt fria händer när det gäller denna bok. Så är det inte alltid. I den här berättelsen är relationen och deras olikheter själva dramat, det som driver berättelsen framåt. Så uppfattar jag det i alla fall. Handlingen utspelar sig mestadels i samma miljö, dvs hemma hos Knut och Klas, och dom gör mestadels samma saker, dvs lagar mat och spelar bas, så jag försökte hitta variation på andra sätt och med mycket detaljer att titta på i bilderna. Så att det finns någonting nytt att upptäcka på varje uppslag.

Du bor i Berlin och jag föreställer mig att Klas spelande har inspirerats av den härliga, berlinska jazzscenen, kan det stämma?

Malte: Nja, jag är inget så aktivt jazzfan själv faktiskt. Men det kändes rätt för Klas. Jag tror att Mingus är hans idol, men vem vet? När jag själv läser texten i boken så föreställer jag mig det som en av Klas basimprovisationer.

Vad är du mest nöjd med i boken?

Moa:  Svårt att svara på. Jag blir väldigt sällan nöjd med nånting jag gör tyvärr. Men jag gillar verkligen Knut och Klas (och känner igen mig i båda) och jag hoppas att jag fått fram den känslan. Jag tror och hoppas att fler kan gilla dom. Jag känner mig också ganska nöjd med de murriga mysiga råtthålen.