Nils Lundkvist om skrivandet: "De egna texterna smög sig på lite i taget"

Nils Lundkvists framtidsskildring Den yttersta vildmarkens historia: Kuben är den första delen om John som dras in i en livsfarlig kamp mot förtryck. Och för människorna och marken i norr. Det är krypande spänningsläsning som suger tag!

I boken är det släpande sommarvarmt när en lastbil rullar över gruset på gårdsplanen. Det som lastas av är något som bäst kan beskrivas som en husvagn, fast ändå inte. En kub. Vad är det mamma och pappa inte berättar? John fattar ju att det är något, deras viskande bakom stängd dörr. Samtidigt hörs Statsapparatens drönare hovra ovanför trädtopparna. Mamma säger att hon måste ge sig av men hon kan inte säga vart, eller hur länge. Snart börjar John lägga ett pussel. Bit för bit anar han att hans familj inte är någon vanlig familj. Gården, skogen, bergen – den yttersta vildmarken som han älskar – är hotad.

"Jag började med att läsa. Läste, läste, läste och fick skippa fritids redan i ettan för att få vara hemma med mina böcker i stället."

Berätta kort, vem är Nils Lundkvist?

Oftast i grunden glad. Oftast långhårig. Har bott på en massa ställen i Sverige och världen men flyttade tillbaka till Västerbotten med min familj för ett par år sedan. Bor i ett liknande radhus som det jag växte upp i, i närheten av samma älv. Jobbar som mellanstadielärare mest, men undervisar vuxna i kreativt skrivande också.

Hur kom det sig att du började skriva?

Jag började med att läsa. Läste, läste, läste och fick skippa fritids redan i ettan för att få vara hemma med mina böcker i stället. De egna texterna smög sig på lite i taget, och länge var det framför allt låttexter till något av mina indieband. Men mina texter blev allt längre, tills de nästan var omöjliga att sjunga. Minns en spelning då jag testade att högläsa några av dem i stället och märkte att ett nytt lyssnande spred sig i rummet. Började att skriva mer och mer utan gitarren. Till slut blev det en bok.   

Hur är din relation till den orörda naturen, det vilda?

Jag är uppvuxen med en skog på baksidan av radhuset. Det var förstås en ”tamare” skog, brukad som den mesta skogen i Sverige, men det grundade liksom en relation till bergsknallar, talldungar och mossa. Senare när jag hade mitt första lärarjobb på en liten specialenhet i södra Stockholm upptäckte jag skogen på nytt. Alla barn på den skolan gick där för att de hade utagerande beteenden och blivit bortplockade ur sina vanliga klasser. När vi drog ut i skogen var det som att många av de där svårigheterna skalades av, som att det plötsligt fanns tillräckligt mycket plats för dem att vara på. De byggde med pinnarna i stället för att slåss med dem, och det var inget som jag som lärare regisserade, det bara hände. Så vi lade in skog och kojbygge på schemat varje vecka. Och naturen är väl just det för mig. En fristad i nån mån. En plats för lek. Här finns det många likheter med vad skogen är för John i boken.

Du skriver om vänskap så träffsäkert, var hämtade du inspiration?

Mest genom att ha levt med nära vänner och varit ihop med min bästis sedan jag var 21 – snart halva mitt liv! Sedan har jag läst vänskapsskildringar under tiden jag skrivit. Jag tycker om skildringen av Willie och Zach i God natt mister Tom till exempel, och hur Sally Jones gör sig vänner i Jakob Wegelius böcker.  Mördarens apa och Den falska rosen har funkat lite som stämgafflar i skrivprocessen, påmint mig om att ha hjärtat på det rätta stället. Tycker också att en serie som Stranger Things är lysande när det kommer an på att skildra komplexa vänskapsrelationer!

Varför ville du skriva om en diktatur och om begrepp som angiveri, övervåld och censur?

Jag var egentligen mest intresserad av att skriva just om vänskap, hela den här dystopiska världen kom liksom med på köpet. Men visst finns det ett samhällsengagemang också. Berättelsen är den perfekta platsen att prova vad som skulle kunna hända om vissa redan existerande röster fick mer spelutrymme. På det sättet vill jag vara med och ställa frågan om vilket håll vi ska.

Hur tror du att vi bäst bevarar ett fritt och demokratiskt samhälle?

Att låta saker vara komplexa. När vi köper enkla svar som ”Det är den här gruppens fel!” eller ”Det här samhällsfenomenets fel!” är vi på ett sluttande plan. När vi stannar kvar i ett samtal med någon som tänker annorlunda, läser böcker som rör upp frågor eller erkänner att vi inte vet allt jobbar vi i motsatt riktning och värnar den komplexiteten. Rent konkret finns det såklart en massa saker som är viktiga. Skolbibliotek, tillgängliga teaterscener och tusen andra grejer. Som pappa och lärare har jag ett ansvar att rusta mina barn och elever med språk. Tillgång till ett språk och platser att uttrycka sig på är nycklar för det demokratiska och fria.