Martin Widmark – 20 år som författare och läsinspiratör

Intervju av Yukiko Duke

Författarbanor kan inledas på olika vis. I Martin Widmarks fall började den när han berättade en rövarhistoria för sin son på väg till förskolan. Av berättelsen blev så småningom en bok, av läraren Martin en författare med sällsynt fingertoppskänsla för barns läsande.

Nu, tjugo år efter debuten med Att fånga en tiger, har han skrivit 130 verk, sålt 9 miljoner böcker bara i Sverige och översatts till hela 38 språk. Han ligger också bakom ett antal läsfrämjande projekt som kommer att få bestående betydelse för svenska barns förmåga att läsa.

Julafton 1969. Bland den 8-årige Martin Widmarks julklappar finns en bok, Professorn och falskmyntarna av den kanadensiske barnboksförfattaren Charles Spain Verral. Martin kan läsa utan problem, men har inte riktigt fastnat för böcker än. Läsningen har hittills mest bestått av serietidningar, Tintin är en klar favorit. Men det är något lockande med den här julklappsboken, kanske är det känslan av hot i omslagsbilden. Två killar står och lyser in i ett ruckel med en ficklampa, en håller på att bli omkullsprungen av en stor, svart katt. En bit bort står en ruskig typ och blänger på killarna. Martin kryper upp i soffan och börjar läsa. Då händer det, miraklet: berättelsen spelas upp som en film i huvudet på honom. Stojet och prasslandet med julklappspapper runtomkring honom försvinner som i en dimma, Martin är helt uppslukad av sin bok.

– Jag minns det så väl, hur jag fick inre bilder av händelseförloppet i boken. Det var en sådan sensation! Numera får jag brev och mail från barn som beskriver samma sorts upplevelse, men då är det någon av mina böcker som har utlöst den. Varenda gång det händer, tänker jag: ’Vilken ynnest det är att få skriva!’ Det är ett sådant otroligt häftigt ansvar, säger Martin Widmark och ler.

Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läsfåtölj hemma i villan söder om Stockholm. Den här dagen är han hemma och kurerar en elak förkylning, men inte ens feber verkar kunna dämpa hans entusiasm över sitt yrke. Gång på gång under intervjuns gång återkommer han till ansvaret barnboksförfattare har att väcka och förvalta barnens läsintresse. Böcker kan vara hur välskrivna och angelägna som helst, men kan inte författaren ta hand om läsarens intresse för berättelsen blir de inte lästa.

– För mig är det fortfarande så att en bok inte är intressant om den inte kan få igång den dä filmen i huvudet. Nej, sätter den inte igång bilder – och jag känner att jag kan leva mig in i handlingen – förbehåller jag mig rätten att lägga den åt sidan.

De inre bilderna är viktiga för honom, både som läsare och som författare.

– Det kan ha att göra med att jag är uppfödd på serietidningar. I dag läser jag inte längre serier, men från det att jag var sex till jag var tolv var det nästan det enda jag läste. Faktum är att mina böcker är uppbyggda enligt serietidningsformatet. När jag skriver, ser jag berättelsen som sekvenser av bilder framför mig, berättar Martin.

– Jag hade en period på gymnasiet när jag försökte läsa klassiker, men jag gick aldrig igång på någon av dem.

Bilderna kom helt enkelt inte i huvudet. Många runtomkring mig läste Dostojevskijs Brott och straff och gick omkring och försökte se djupa ut. Jag och mina kompisar roade oss med att läsa Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang högt för varandra. Vi tyckte att den var fruktansvärt rolig och bra.

Martin växte upp i Linköping i en stor och kärleksfull familj med en pappa som var lärare, en mamma som var sjukgymnast och tre syskon.

– Faktum är att jag växte upp i en lite bohemisk miljö som påminde om den i Loranga, Masarin och Dartanjang. Särskilt uppfostrad blev jag inte och det är jag tacksam för! Jag spelade mest fotboll och hade länge ingen aning om vad jag skulle göra när jag blev stor.”

Så småningom insåg Martin att läraryrket kanske kunde vara något för honom:  han hade ju en viss pedagogisk talang och förstod sig på barn.

– Mina betyg var ju inte strålande, så jag fick läsa in en del ämnen på Komvux. Men så småningom tog jag revansch och gick ut med 5.0. Så man kan nog lugnt säga att jag förstår mig på grabbar som mognar långsamt … Det blev Lärarhögskolan nästa och ett första jobb som mellanstadielärare i Rinkeby i Stockholm. Där jobbade Martin i tio år.

– Det var en arbetsam, men fin tid. Jag hade en riktigt busig, men väldigt härlig klass. Tidvis var det stökigt! Men vi löste de problem vi hade och jag lärde mig massor av barnen. Framförallt hur man skapar och upprätthåller ett intresse, något jag har användning av i mitt skrivande än i dag.

Det var i Rinkeby Martin arbetade när sonen Johannes föddes. Det barn som, utan att vara medveten om det, kom att förändra sin pappas liv. En dag när Martin stretade på med barnvagnen i snögloppet på väg mot förskolan, hörde han Johannes fråga: ”Hur fångar man en tiger?” Martin hajade till. Hur svarar man på en sådan fråga? Genom att hitta på en bra historia, förstås. Martin insåg att sonen ännu var i den underbara, magiska ålder när allt är möjligt, när rationellt tänkande ännu inte lägger krokben för fantasin. Det var fritt fram att fabulera. ”Hur man fångar en tiger? Jo, det ska jag berätta för dig …” Av berättelsen om tigerfångsten blev så småningom ett bokmanus som han skickade in till Bonnier Carlsens förlag – och fick antaget.

– Mycket av det tänk jag hade utvecklat som lärare finns med i den boken. En av mina viktigaste lärdomar från Rinkeby var att berättelser kan vara nästan hur komplexa som helst, men att språket måste vara enkelt.

Martin tyckte om att arbeta i Rinkeby, men kände efter tio år att han ville göra något annat än att arbeta på mellanstadiet. Under de följande åren provade han på att jobba som lärare på SFI – svenska för invandrare – och på en folkhögskola. Samtidigt började han också skriva på allvar.

Våren 2002 fick läsarna för första gången träffa de båda klasskamraterna Lasse och Maja, som startar detektivbyrå i staden Valleby, i Diamantmysteriet. Kombinationen mellan två unga, klipska deckare och pusseldeckarens form var stilfullt genomförd och succén omedelbar. Året därpå fick läsarna stifta bekantskap med den 10-åriga monsteragenten Nelly Rapp, en mjuk tuffing med uppdrag att hålla övernaturliga varelser i schack så att de inte ger sig på människor. Nelly blev snabbt en ny favorit hos läsarna.

Sedan dess har Martin Widmark skrivit den ena läsarsuccén efter den andra för yngre läsare. Han har låtit de yngre barnen få träffa Rakel, en pigg tjej som förvandlar sig till sjörövare, riddare och racerförare för att göra upp med sin ärkefiende, Ryslige Roland. Berättelserna om Familjen Jansson, som Martin till en början skrev ihop med kollegan Petter Lidbeck, skildrar en dråplig upp- och nervänd familj, där barnen har de vuxnas roller och tvärtom. När roller skiftar, blir skevheter i familjetillvaron tydligare och möjliga att fundera kring. Lite äldre barn har tillsammans med duon David och Larissa kunnat fundera på naturvetenskapliga och existentiella frågor, samtidigt som de löst deckargåtor. Bara för att nämna några.

Hur många figurer får egentligen plats inne i det Widmarkska huvudet? När jag frågar Martin, skrattar han hjärtligt.

– Många, det är trångt där inne! Skämt åsido, jag tror att alla människor har ungefär lika mycket fantasi. Det handlar bara om hur man förvaltar den. En författare fångar upp sina idéer och bearbetar dem, istället för att avfärda dem vilket de flesta andra nog gör, säger Martin.

Men hur går det till då? Var föds en bok egentligen?

– Det är väldigt olika. En gång var jag på resa i Sverige och hamnade vid en övergiven gruva. Det var en sådan suggestiv och häftig miljö! Jag gick runt och försökte föreställa mig hur det hade sett ut en gång. Plötsligt hittade jag ett öppet gruvhål där, så jag kastade ner en sten för att höra hur djupt det var. Det tog evigheter innan den slog i! Då såg jag plötsligt en pojke, en ung gruvarbetare, framför mig. Det blev så småningom den 13-årige Tyko Flores, gruvpojken som är huvudperson i tre av mina böcker som utspelar sig i historisk tid.

Martin har genom åren skrivit många olika serier som han kan kanalisera idéer och intressen igenom. Vissa ämnen passar vissa åldersgrupper och serier, andra går att få in någon annanstans.

– Det är toppen att ha så många vitt skilda karaktärer. Nelly Rapp är till exempel min samhällsdebattör, hon tar upp samhällsfrågor som jag själv tycker är viktigt att tala om just nu. I De små under jorden handlar det om hur åldringsvården sköts, i Näckens hemlighet är det nedmonteringen av Kulturskolan och i Anden i flaskan handlar det om ekovänliga motorer, säger han.

Författandet tog till slut så mycket tid att Martin 2008 beslöt att avsluta sin lärarbana. Han blev heltidsförfattare, men fortsatte att bära sitt intresse och engagemang för skolvärlden  med sig. När Sverige för drygt tio år sedan började få katastrofalt dåliga resultat i PISA-undersökningarnas läsförståelseprov, kände han att något måste göras. Tjugo procent av alla svenska barn förstod uppenbarligen inte de texter de hade fått att läsa.

– Vad det egentligen handlade om var att barnen saknade verktyg, lässtrategier för att förstå text. De kunde tekniskt sett läsa, det var den djupare förståelsen som inte fungerade. Jag hade precis kommit ut med läromedel, som var avsedda för att stärka läsförmågan, och hade funderat en hel del kring hur man arbetar med det”, berättar Martin.

Så föddes projektet En läsande klass. Martin samarbetade med två låg- och tre mellanstadielärare, som alla sedan tidigare arbetade aktivt med läsförståelsestrategier. De utarbetade en handledning i hur man praktiskt kan jobba med läsförståelse i klassrummet. Handledningen baserade sig på forskning som fanns att tillgå i ämnet. Projektet skulle löpa under fem år – 2014 – 2018 – för att materialet skulle hinna nå ut och kunna bedömas på ett rättvist sätt. Martin hörde av sig till författarkollegor och frågade om han kunde få använda textutdrag ur deras böcker gratis under fem år. Alla förstod projektets angelägenhet, ingen tackade nej.

– Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om fem specifika läsförståelsestrategier, personifierade till spågumma, detektiv, reporter, cowboy och konstnär, som barnen får i uppgift att agera som när de läser, förklarar Martin.

– Spågumman förutspår vad texten ska handla om och ställer hypoteser om den. Detektiven reder ut oklarheter, nya ord och uttryck. Reportern får läsaren att ställa frågor om vad som står på, mellan och bortom raderna. Cowboyen sammanfattar det viktigaste i texten och konstnären skapar inre bilder. När barn och unga börjar använda sig av strategierna ökar deras förmåga att förstå en text på djupet.

Projektet, som finansierades till stor del av Postkodlotteriets kulturstiftelse, och möjliggjordes med hjälp av samarbetspartners som framförallt Läsrörelsen, Junibacken och bokförlagen Bonnier Carlsen, Liber, Natur & Kultur och Rabén & Sjögren, nådde runt 100 000 barn per årskull i årskurs 1 – 6 under fem år. 65 000 lärare på landets låg- och mellanstadieskolor fick En läsande klass-handledningen introducerad för sig. En läsande klass har utan tvekan bidragit till de senaste årens förbättrade PISA-resultat som idag ligger på samma nivå innan raset runt 2010.

– Nu är projektet avslutat, men En läsande klass lever vidare på olika vis. Hundratusentals barn har stiftat bekantskap med läsförståelsestrategierna. Det känns riktigt, riktigt bra, säger Martin nöjt.

Nu skulle man ju kunna förledas att tro att han skulle slå sig till ro efter att ha gjort denna stora insats. Men då känner man inte Martin Widmark. Det var snart dags för nästa stora läsprojekt.

– Jag satt med en förlagschef på ett stort förlag och fick höra att förlaget makulerar böcker som inte kunnat säljas på rean. Jag blev alldeles bestört och tänkte att det måste finnas bättre sätt att göra sig av med böckerna. Att skänka bort dem, till exempel.

Några dagar senare stötte Martin på den dåvarande kulturministern, Lena Liljeroth-Adelsson, på en konferens. I en kaffestund presenterade han sitt förslag för kulturministern: istället för att makulera barnböcker, skulle förlagen skänka dem till förskolorna. Hon tittade bestört på honom och sade: ”Barnen ska väl inte ha böcker som ska slängas, de ska ha nya böcker.” ”Det hade hon förstås alldeles rätt i. Så jag talade med förlagen, Junibacken och stora, privata finansiärer.

Jag lyckades ändå inte få ihop den summa som behövdes, så jag sökte upp Gustav Fridolin som var utbildningsminister. Jag har nog aldrig varit så nervös som då. ’Vad skulle det kosta?’ frågade Fridolin. Jag berättade att 50 miljoner skulle täcka kostnaden för att ge alla landets förskolor ett litet bibliotek på 50 böcker och ett utbildningsmaterial för läsförståelse. Fridolin ringde en vecka senare och sade: ’Nu har du dina 50 miljoner.’

Vad är det som driver Martin Widmark? Vad får honom att initiera det ena stora, läsfrämjande projektet efter det andra?

– Jag kan ju ingenting om medicin eller att bygga broar. Men jag förstår hur barns tänkande fungerar.”

Den insikten förvaltar han med den äran. Under sina tjugo år som författare har Martin Widmark fått hundratusentals barn att se filmen i huvudet och hitta fram till glädjen i läsandet. Lasse och Maja, Rakel, Tyko och Halvdan Viking talar i dag till barn över språk- och kulturgränser – tala om litteraturens kraft!

Visste du att

• Om man slår upp alla böcker som sålts av Martin Widmark och lägger dem bredvid varandra på marken, så räcker de från Stockholm i Sverige till Novosibirsk i Ryssland.
• Den bok av Martin Widmark som sålt allra mest är LasseMajas detektivbyrå: Fotbollsmysteriet
• Martin Widmarks böcker har sålt i drygt 13 miljoner ex i hela världen och har översatts till 38 språk
• Martin Widmarks debutbok från 2000 heter Att fånga en tiger.
• Innan Martin Widmark blev författare på heltid jobbade han som mellanstadielärare.
• Om man skulle slå ihop alla sålda Martin Widmark-böcker och göra dem till en lång ljudbok skulle inläsningen vara i 150.000 timmar/6.250 dygn/drygt 17 år. (Och inläsaren skulle få växla språk 37 gånger.)
• De senaste fem åren har Martin Widmarks böcker lånats ut 8.369.589 gånger från svenska bibliotek.
• LasseMajas kulturhus har nyligen öppnat i Linköping. I dagsläget bedrivs barnteaterverksamhet där, och fler aktiviteter för barn och unga samt pedagoger planeras.